Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 31 december 1853, sida 1

var sysselsatt att, under dundrande slag i vässtolen, i dagen framtrolla servet efter servet, med en blomsterbukett på hvarje nummer i dussinet. För att icke hindra hennes djerfva rörelser, var den halsduk, som annars med klosterlig noggrannhet skylde hennes hals, uppkastad på sjelfva höjden af väfstolen. I den tidiga morgonstunden begagnade sig mamsell Eva af nedkippade skor, som tilläto ett par förtjusande hälar att dunkelt framskymta mellan draperierna af en gulrandig bomulls-klädning. Hennes hår flöt, ännu orördt af kammen, i storm-upprörda vågor kring hennes axlar. En kaffe-kopp, med dithörande, kringknaprade sockerbit, stod rykande bredvid den sköna på väfstolsbänken. En savoritkatt lekte graciöst uistrackt på golfvet, med sin herrskarinnas klädningssäåll, och nafsade efter de tungt nedsallande vecken på hennes strumpor. Slagen af beundran, stannade magistern på tröskeln; han vågade icke med en suck, ett ord borttaga förtrollningen af denna gudasyn. Han sökte återhalla sin andedragt, fastän han fullkomligt kände lissfarligheten af en dylik länge fortsatt åtgärd, men i detsamma märkte han en viss spasmodisk ilning i strupen, och han helsade sin själs drottning med ett öfverljudt frustande, sådant ungefär, som det, hvarmed hästen helsar det efterlängtade hafrefodret. Mamsellen vände sig om. Flammander var, i ett språng, vid hennes fötter. På landet qvarlefver, inom de flesta orter, den annars i det närmaste utdöda öfvertygelse, att hvarje kärleksförklaring måste försiggå under knäsall. Magistern hade icke ringaste aning derom, att mera än en ung man af verld, vårdslöst stodd mot en vagnsdörr, med Knappen af sin spatserkäpp till hälften inträdd i munnen, hviskande för den i vagnen sittande damen yppat sin föresats att skjuta sig för pannan, derest icke hans bön om kärlek af henne möttes med bifall.