Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 28 december 1853, sida 1

— ——— — — — — — — — honom derstädes, lärer saken vara bekant, och de kunna således bevittna den. Professorn satt en dag fördjupad i sina forskningar. Det var full solskensdager, så i naturen, som i forskarens själ. Han kände icke den minsta svaghet, eller illamående, tvertom, hans pulsar slogo med fullaste helsa, och hans ande befann sig i detta obeskrifliga, öfverlycksaliga tillstånd, som mar erfar, då man arbetar med friska krafter på något stort och vigtigt, tänker med ofördunklad tanke, eller med oforullad blick skådar in i skaparens underbara verkstad, och sattad af den eviga anden, rör sig som ett verktyg åt honom. Just som den skarpsynte mannen sänkte sin blick i en af sin vetenskaps djupaste hemligheter, sökande att lösa en hititls obesvarad fråga, och såg upp med en tankfull uppsyn, delades väggen framför honom, liksom förhanget på en skådebana. — Det fanns ingen dörr på denna vägg, och den enda dörr, som förde till rummet, var salomoniskt tillsluten, för att afhålla alla besökande — och ur öppningen, som genast tillslöt sig, framträdde en gentleman, småleende, med ädla, något aftärda anletsdrag, särdeles väl klädd, med en fin parisisk anstrykning, i svart frack, svarta underkläder, svart sammetsväst, hvit halsduk, silkesstrumpor och lackerade skor. Detta är icke en dikt, utan anföres som bevis på fullständigheten af Rudbergs åskådning. Den obekante s od der så lefvande, så kroppsligt tydligi de minsta delar, att professor Rudberg till och med anmärkte de iätta fårorna i hans annars klara, höga panna, den något rubbade mörka hårlägeningen, den lätt böjda näsan, de gråblå ögonen, den fina munnen, hvari en af de glänsande tänderna felades i öfversta raden, den smärta växten, den lediga och så säkra hållningen.