gens organer arbeta på att göra den mening gällande, att detta utträde berott på den ädle lordens för litet frisinnade åsigter vis å vis den förestående parlamentsreformen, så låter dock ingen bedraga sig af detta föregifvande, emedan man tydligt inser, att denna fråga, i detta ögonblick, alldrig kunde hafva bestämt Palmerston till ett sådant beslut. Detta kan icke hafva annan grund än den turkiska frågan, så mycket tydligare, som Palmerstons utträdande ur kabinettet följde straxt på underrättelsen om Englands förfarande vid den turkiska expeditionens utlöpande och nederlag, ett förfarande, som måste stå i rak strid mot den anti-ryska politik, som ådrog lord Palmerston alla despoters hat, under den tid han innehade utrikesportföljen. — Emellertid är det intet tvifvel att ju den Aberdeenska politiken, hvars valspråk synes vara: fred till hvarje pris i första rummet — heder och ära alltefter som det faller sigi — har mäktiga bundsförvandter i England. Först och främst har den sannolikt hofvet för sig, sedan det Koburgska huset, genom den belgiska kronprinsens förmälning med den österrikiska prinsessan, ännu närmare sammanknutit sina dynastiska familjeförbindelser med de östra hofven. Dessutom understödes den — och detta är väl det kraftigaste stödet — af de stora materiella intressena i England, hvilka äro på det närmaste förbundna med fredens bibehållande, och hvilka alltid äro så förblindade af vinningslystnaden, att de icke fråga efter framtiden, blott de vinna ögonblicket. I stället för att, genom kraftig handling, vinna en fred, byggd på varaktig grund, ropa dessa intressen blott på fred, fred, genast, på det att de störda handelstransaktionerna må kunna utföras. Sedan, tänker man, sedan jag dragit in min vinst, seön må de slåss huru de behaga. Dessa intressen äro, såsom man lätt fattar, mäktigare i England än på något annat ställe i verlden. Man märker äfven deras inflytande tydligen på kursens vexlingar. Under det kursen på börserna i London och Paris föll vid underråttelserna om Turkarnes framgångar, så har den höjt sig vid underrättelserna om deras missö den. — Till detta penningearistokratiens mäktiga parti sluter sig det förenade högadelsoch högkyrkopartiet, hvilka i Bysslands makt se den enda dammen mot den uppväxande demokratien. Times, detta partis organ, har öppet tillkannagifvit, att Rysslands välde ej må brytas, emedan med detsamma det vore förbi med dessa bördens och kyrkans privilegier, som pu hålla sina trådar spända öfver de Europeiska nationernas solk-kraft och förqvälva den herrliga utveckling, denna krast säkert eljest skulle vinna, och det nya, sriska kulturlif, som deraf skulle blifva en följd. För att kunna detta, för att åt ett litet fåtal af mer eller mindre förslappade och försossade Bördsaristokrater och Hierarker, bevara deras beqväamligheter och skydda deras njutningslystnad, måste Rysslands välde upprätthållas, på det man må hafva åtminstone Ryska bajonetter att tillkalla, ifall de inhemska ej längre skulle vara pålitliga. Slutligen understödjes den Aberdeenska politiken af fredsvännerna quand meme, med Cobden i spetsen. Desse hederlige ideologer, hvilka hvarje rättänkande menniska måste skänka både sitt bifall och sin högaktning, förbise dock, att freden ej vinnes på det sätt de yrka. Europa kan alldrig erhålla en varaktig fred, förrän en fast bom är satt för Rysslands eröfringslystnad. Denna makt skall eljest oupphörligt påfinna nya anledningar till krig, till dess det — hvad Gud afvände! — slutit hela Europa i sitt dödsbringande famntag. Fredsvännerna göra således orätt i att gifva sina läror en sådan tillämpning. Den fredligaste menniska måste af sitt samvete manas, att försvara sin orättmätigt öfverfallna nästa. Gör han det ej, kommer ordningen snart till honom sjelf. bet finnes alltså tillfällen, då strid är en helig pligt och då undfallenhet är feghet. Ett sådant tillfälle är för England inne uti den Turkiskt-Ryska konflikten. Huru starka alla dessa fredselementer i England än må vara, så är det dock högst osäkert om de skola blifva rådande på längden. Mer än en anledning antyder, att de måste gifva vika för det er ngelska folkets sårade rättsAaah hadarckäncla ha 2 mm uvttringar Än,