Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 28 december 1853, sida 1

så har man med så mycken vissare tillsörsigt kastat sina blickar på England, hvars på sednare åren ofantligt ökade moraliska inflytande i Europa berott derpå, att man ansett England representera folkfriheten och kulturen, att man väntat det ett land, som gått så framåt endast till följd af sitt fria samhällsskick och derpå beroende ädla och verksamma allmänanda, skulle befordra samma sträfvanden inom andra länder. Derföre hafva alla vänner af Europas i allmänhet och hvars och ens saderneslands i synnerhet utveckling till sann kultur, som består i folkens moraliska förädling, intellektuella upplysning och ekonomiska förkofran, oaslåtligt hvilat med sina förhoppningar på Albions mäktiga, ärofulla ö. Visst kände man sedan gammalt, att äfven Englands utländska politik mera afsett landets egen, ögonblickliga nytta, än de svagare nationernas uppehållande och skyddande — man visste att England här varit lika så egoistiskt, t. o. m. trolöst, som trots något annat land — men man kände ock, att England på de sista tiderna kommit till ersarenhet deraf, att en renare och mera oegennyttig politik länder ett land icke till skada, utan till den största förmån; man kände att det ädla engelska folket, och icke längre ensamt regeringen, tagit äfven den utländska politiken i sina bänder, och man hoppades derföre med visshet, att de gamla tiderna nu voro förbi, att Englands utrikes politik skulle blifva baserad på högre moraliska grundsatser och icke blott på den falska, i längden okloka vinningslystnadens. Huru har England motsvarat dessa förhoppningar? Efter hvad vi af utrikes reseraterna erfarit, är det, om ej bevist, dock högst troligt, att Turkarne hafva Englands agenter att tacka för den ofta nämnda, stora förlusten af en del af sin flotta i Svarta hafvet. Huru härmed närmare förhåller sig kan den i diplomatiens ränker oinvigde svårligen fatta; men hvad man kan ana är, att England under sina ifriga biläggningsförsök af de turkiskt-ryska fientligheterna låtit aslocka sig en förbindelse, att ej inlöpa med sin flotta i Svarta hafvet. Detsamma har sannolikt äfven Frankrike, som väl måste handla enigt med England, losvat. I samma stund Ryssland var försäkradt härom, afsände det tryggt sin öfvervägande styrka och nedergjorde Turkarnes slottilj. Åtskilliga tidningar vilja insinuera, att England ingenting hade emot ett sådant Turkarnes nederlag, utan tvärtom handlat i enighet med Ryssland, för att derigenom kunna drisva de sanatiserade och af sina första sramgångar berusade Turkarne, att lättare antaga de fredsvilkor man behagade pätvinga dem; men en sådan trolöshet må man dock, för Englands heder, i det längsta betvifla. Troligast är den nyssnämnda versionen, att England låtit åter draga sig vid näsan af Ryssland, hvars alla segrar berott dels på dess diplomatiska slughet, dels på det guld, hvarmed det köpt sig förrädare inom de länder det velat erösra. Rysslands politik, som erbjuder i förhållande till Europa mer än en likhet med Filips af Macedonien ställning till det gamla Grekland, har varit grundad på samma tanke, som var denne surstes valspråk: En åsna lastad med guld öfverstiger de starkaste muAii ML I