Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 28 december 1853, sida 1

främmandes uppträdande, han tyckte att han talade med en gammal bekant, kände sig fullkomligt obesvärad, och sade: — Jag måste erkänna, att ni är min öfverman. — Visst icke, jag är högst smickrad, om ni vill erkänna mig, som er jemnlike; ni hade sjelf om några minuter kommit till samma upplösning, om jag icke afbrutit er, men jag ville på detta enkla vetenskapliga sätt inställa mig hos er, göra er bekantskap och vinna ert förtroende. Lifvet är kort, konsten är lång, och vi hafva ännu så långt till målet; tilläter ni, så lemna vi allt annat å sido, och tala blott om vår vetenskap, jemföra våra upptäckter, och berigtiga hvarandras beräkningar. Ingenting kunde vara Rudberg angenämare, och timmar förgingo på detta sätt; Rudberg glömde både middag och allt annat kroppsligt, ända till dess den främmande plötsligt såg på sitt ur, fattade sin hatt, bugade sig lätt och försvann som en rök. Rudberg satt ensam, förvänad, och visste icke hvad han skulle tänka. Bordet låg fullt med papper, betäckta med siffror, som Rudberg icke kunde så noga minnas om han ritat dem sjelf, eller den andre gjort det. Och detta samma upprepades sedermera nästan hvarje dag tidigt på förmiddagen och räckte till aftonen. Rudberg gjorde oerhörda framsteg i sina forskningar, med den främmandes tillhjelp. Det uppstod emellan honom och vålnaden en broderlig, innerlig förtrolighet, och denne invecklade honom oupphörligen så djupt i vetenskapens finaste delar och frågor, att han aldrig fick ens lust att underrätta sig om det verkliga förhållandet Med hans besök. (Forts.)