Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 24 december 1853, sida 2

— 6228:3:: 3 sammans med stora landsvägen, steg han ur diligensen, qvarlemnade sina saker i den närliggande förpaktaregården och började att springa framåt slottet, under det hans hjerta häftigt klappade. Då han kom till den länga alm-allten, såg han sina trogna hundar komma springande; deras instinkt bade sagt dem, att han var i granskapet, och nu ilade de honom till mötes som en stormvind. Efter dem kom i något långsammare traf den gamla Mariana; ty sedan hon skrifvit sitt bref till Albert, hade hon oupphörligt väntat att få se honom komma och hade dagligen gått ut vid samma tid för att möta honom. Den unge mannen emottog i största hast dessa första välkomsthelsningar; derpå skyndade han rakt fram till salsdörren och öppnade den, i det hans händer konvulsiviskt darrade. Hans moder satt på sin vanliga plats. Ingen förändring hade skett med det som omgaf henne. Hade hennes kinder icke varit så bleka och hennes ansigte så infallet, så skulle Albert kunnat tro, att han först den föregående dagen lemnat henne. Då hon såg honom inträda, skiftade hon färg, steg till hälsten upp från sin länstol, men sjönk genast tillbaka på densamma; han kastade sig på knä för henne, och i första ögonblicket bestod hela samtalet, som egde rum emellan henne och honom, blott i ett förvirradt mummel och afbrutna ord. Ö Ja, min mor! sade Albert ändtligen, det är jag, som kommit tillbaka, och som aldrig mera vill resa bort ifrån er. — Tack, mitt barn! svarade hon. Den omständigheten, att Gud återfört dig till mig, är ett bevis På, att han tillåter mig lefva och förlåter mig, att jag älskar dig allt för hogt. (Forts.)