Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 24 december 1853, sida 2

Julen är, likasom flera af våra kyrkohögtider, utaf hedniskt ursprung. Sedan uråldriga I tider firades af de germaniska folken vid solStåndsdagarne, såväl vinteroch sommar-, en Stor fest, med offer, gästabud och förlustelser, enär man vid den tiden offrade gudarne sina offer med glädje, ända till dess den asiatiska kulturen, men sina späkningar och botgörningar inträffade. Vigtigast af dessa fester eller gästabud, (dessa kallades JO, d. å. Öl, såsom man ännu finner i graf-åäl, barns-ål,) var midvinters-slet, ölet företrädesvis, d. ä. Julen, som sålunda helt enkelt betyder: det stora gästabudet. De kristne predikarne, som förmådde nedrifva de gamle gudabilderna och störta offeraltarena, förmådde dock ej upphäfva de gamla offerfesterna. De hjelpte saken dermed att de gåfvo dessa fester kristligt innehåll och betydelse, likasom man i Grekland och Rom omdöpte de gamla gudabilderna till kristna helgonbilder. Så blef den stora hedniska Julfesten, som ägnades åt solgudens, Frejs, återvändande, med allt skäl ägnad åt födelsen af det nya ljus, som genom Kristus kommit i verlden. Den gamla julfesten tog sin början vid den s. k. Hökenatten, eller årets längsta natt, d. a. den 21 Dec. och varade i tre dagar, ehuru gästabuden vanligen fortsattes till d. 13 Jan., hvilken sedermera fick namn af St. Knut, då ordspråket uppkom: Knut kör julen ut. Då kristendomen infördes, framflyttades högtiden tre dagar, eller till den nu brukliga tiden, genom hvilken åtgärd den hedniska festen ansågs halva blifvit kristlig, men fortfor dock att utmärkas af hedniska plägseder. Julens hedniska högtidligheter bestodo uti stora oslringar och gemensamma gästabud (kallade Åsamburdar-aull, sammanskottsöl) då hvar och en medlörde mat och dryck till samfälld förplägning, såsom det ännu går till mångenstädes i våra landsorter, vid t. ex. bröllop, dit gästerna medföra sin s. k. kaksäckOskiljaktig från dessa kalas var den åt Frej helgade galten, hvars minne qvarlefver ännu i våra dagar såsom jul-gris, och såsom julkuse, ett bröd bakadt i en egendomlig form, som antyder galtens fyra fötter. Äfven sjelfva namnet kuse påminner härom, så vida det kan härledas från det gammaltyska qvasi, som betyder galt. — De på julborden begagnade figurerna Nisse och Nasse torde vara ett minne af gamla gudabilder. — Julbockens härledning känna vi ej; man har ansett honom beteckna de vid juloffret slagtade offerdjuren. Förr skulle vi dock vilja härleda honom från någon uråldrig personifiering af den onda makten, antingen i älsta tider af Loke, som i allahanda skepnader uppträdde bland asagudarne, eller måhända sedermera såsom Thor, som åkte med bockar. Julbockens väsen påminner eljest närmast om den grekiske Pan, ehuru det torde blifva svårt att uppleta någon slägtskap dem emellan. — Julgranen härleder sig tydligen från hedendomen, då dansen omkring vissa heliga träd, likasom omkring offerkällor och offerstenar, hörde till gudstjensten. — Julhalmen anses af somliga beteckna den halm, uti Bethlehems krubba, hvarpå frälsaren föddes; andra anse den med mera skäl påminna om den halm, som utbreddes i oslerhusen till hvilobädd åt de från alla håll tillströmmade skarorna. Detta blir så mycket sannolikare, som man på många orter, der gammal sed rätt följes, låter julhalmen ligga qvar ända till julens slut, under hvilken tid den äfven begagnas till hvilobädd, eller s. k. syskonsäng. — Jul-klapparne erinra otvunget om den gamla plagseden, att vid större fester gifva hvarandra vanskapsskänker. Hvaraf ordet Åklapp härleder sig känna vi ej. — De tregrenade ljus (s. k. Grenljus), som man i vissa orter tillreder för julen torde vara en symbol af treenigheten. — Till juldagens högtidlighet hör julottan, då gudstjensten firas i kyrkorna vid så rik eklärering som möjligt. På många orter begynner den redan klockan fyra på morgonen, och det utgör en vacker anblick, särdeles i bergsbygderna, då folket med facklor och bloss från alla kanter strömmar till det rikt upplysta templet. Vid framkomsten kastas mångenstädes alla facklorna tillsammans till ett gemensamt bål, utanför kyrkomuren, der de sprida sitt sken utåt den mörka bygden. Några närmare enskiltheter om julhögtiden meddela vi efter en uppsats derom, som finnas i Familjeboken af N. Carlen. Bruket att julaftonen ge bättre foder åt boskapen och isynnerhet åt hästarne kan väl ha