Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 16 december 1853, sida 1

igenom den hänryckning med hvilken den unge landtbon första gången såg hufvudstaden, märkte han den ädla och naiva tillförsigt, som utmärker en själ, hvilken dömmer andra efter sig sjelf. Det praktiska lisvet eller passionernas inflytande kan väl försvaga rika själsgåfvor, men deras omdöme om det, som verkliggör ett visst ideal för moralisk skönhet, fortfar ännu alltid att välgrundadt och träffande likna de landsflyktingar, genom hvilka en darrning går hvarje gång, som de höra sitt förra säderneslands språk talas. Det var en utomordentligt vacker förmiddag. Några få timmar före frukosten hörde Albert, som var en förträfflig ryttare, men som aldrig suttit på någon annan häst, än på en af de fula, tungt byggda och istadiga djuren från trakten af Gap, en häst tumla om på gården. Hans fader förde honom till ett fönSter, visade honom ett arabiskt sto med milda och glödande ögon, fina och likväl starkt byggda ben, hvilket hölls af en jockej, och sade leende till honom: — Vill du hafva den der! Den unge mannen hoppade högt i vädret af glädje, skyndade utför trapporna och sprang upp på det vackra djuret; men plötsligt erinrade han sig att det var någon som han borde tacka derför, lutade sig tillbaka i sadeln, vände sig till hälften emot det fönster, från hvilket fadren betraktade honom, och inbjöd denne genom en rörelse, som på ett behagligt sätt tolkade hans tacksamhet, att följa med honom. Hr dEsparon lät sadla sin häst, och de redo ut tillsammans. Det var, som sagdt, en vacker dag; luften var ren och klar, och de togo vägen utåt allgen som förer till Champs-Elysses. Albert, som ännu icke kände något annat af Paris, än det som han sett senom fönsterna på diligensen, märkte huru känslan af hans ungdomliga kraft och liflighet genomströmmade hela hans väsen, då han i fulla drag inandades