stor del af den bevingade skaran af de varmblodiga djuren, således soglarna, särdeles de mindre men äfven många större, till exempel många kråkoch — rosloglar, hvilka alla efter sin olika bestämmelse hafva sin hemvist i sko gen eller på fältet, för att der hålla vakt, somliga om dagen, andra då vi sosva godt. Dessa insektödande djur måste derför vara hvarje landtoch skogshushållares förtrogna vänner. Han måste ingå ett innerligt förbund med dessa goda andar, af hvilka hans timliga ve eller väl i så hög grad beror. Men innan han kan komma att betrakta dem såsom sådana, måste han först lära känna sina blifvande bundsförvandter. Har han ändtligen hunnit dit, så skall han säkert bjuda till att locka dem till sig och sedan de bosatt sig i eller vid hans hydda, skall han icke allenast skona dem, utan äfven lemna dem i fullkomlig frid, ja kanske någongång undsagna dem i stället för att han nu till sin stora skada oftast anser dem som ovälkomna gäster och derför förföljer och dödar dem. Att äfven dessa ej skola blifva för talrika, derför sörja nog de köttätande rosdjuren och menniskan. Men — hur sörjer hon?? Jag vill meddela något ganska anmärkningsvärdt i denna väg, då det troligen är tit. obekant. Fredrik den store tyckte mycket om att få njuta god frukt särdeles körsbär, men då han fått höra att äfven sparfvar hafva ett godt öga till dessa. befalte han att man på alla upptänkliga sätt skulle utrota dessa foglar och utlofvade två skilling för hvarje sparfhufvud. Nu lade sig naturligtvis alla på sparljagt (sannolikt gjorde så många småfoglar som kunde åtkomma sparfvarna sällskap) och öfverbragte dem till kommissionen i sådan mängd, att den under loppet af tvenne år härför utbetalte många tusen riksdaler. Men hvad hände? Då man slutligen såg sig rätt omkring funnos lika litet körsbär som någon annan frukt; ja träden stodo nakna, nästan utan både löf och frukt. Till den grad hade undertiden maskent tagit öfverband. Den store kungen såg då att han på ett oroande sätt ingripit i det harmoniska skapelseverkets maschineri och stört den gudomliga jemnvigten. Han återkallade genast sin befallning och måste dessutom anskaffa sparfvar från aflägsna orter. Dessa soglar skonades derefter sorgfälligt, men det lär ej hafva varit så lätt att återbekomma dem då man vet att den vanliga sparfven är till den grad stannsogel. att han hela året om helst vistas der han blifvit född. Härtill vill jag lägga ännu ett faktum af sednare datum. År 1847 hemsöktes en stor tallskog vid byn Darsin i Pommern af en sådan mängd mask, att man redan gifvit skogen förlorad. Detta inträffade just på en tid af året, då göken höll på att flytta från den ena till den andra zonen. Då gökarna anlände till denna skog och der funno så riklig näring, eller kanske rättare sågo sig hafva så mycket att der uträtta, qvarstadnade de ett par veckor eller så länge som något var qvar för dem att förtära. De rensade skogen under denna korta tid till den grad, att den icke allenast räddades från en som man trott oundviklig undergång då, utan de förstörande maskarna syntes knappast till året derpå. Tillfölje af gökens mages organisation eger denna fogel en högt utvecklad matsmältningsförmåga. Man kan utan tvifvel antaga att en gök förtär minst 100 sådana maskar på en enda dag. Men det är ej härmed nog; ty om man antager att hälften voro honor, hvilka om de kommit till utveckling hvardera skulle laggt minst 500 ägg, så omintetgjorde ju en enda gök på en enda dag dessutom 25,000 nya larver, hvilka redan kunnat anställa en ganska betydlig skada. Vilja vi vidare antaga att 100 gökar dagligen gästade i denna skog och fortsätta med multiplicerandet, skola vi finna, alt dessa foglar, hvilka sammantagna troligen ej väga mer än en menniskas båda armar, utfört ett 2 ——— —— märkningar och upplysningar, dem grefven, som i detta — —