Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 16 december 1853, sida 1

32323. ooo 1D1IfCs UM HungsCu FAO i Majorna, i T. Nilssons snedt emot Kusttorget i d:o, o alltjemt ännu att utröna, men af hvad man re dan nu vet är det min fulla öfvertygelse att sramtida strafvanden skola lösa asven de mes intrasslade frågor. Det är imellertid ej nos med att endast några få individer sysselsätts sig med de mångfaldiga iakttagelser som erfor. dras, för att draga de slutsatser, som skola blif. va för folket en så högst vigtig och helsosam lära. Folket måste i massa omfatta ett ämne, af hvilket dess timliga ye eller väl i så hög grad beror. Do ödeläggelser jag var vittna till under mitt vistade på X. lefva alltid lika friskt i mitt minne; och då det i alla hänseenden ej gagnar mycket att plästra slika saker, skall jag här meddela de åsigter jag hyser i detta ämNe. Jag vill således utgå från följande grundsats: Uppkommer händelsevis en sjuklighet i någon del af den organiska skapelsens stora kropp, så har ock naturen sjelf till hands de läkemedel, som i grunden bota en sådan tillfällig åkomma. Menniskan å sin sida har då intet annat att göra, än noga lägga märke till såväl den oordning som tillfälligtvis uppkommit i det stora harmoniska skapelseverkets maschineri, som ock på samma gång, men färdomsfritt, söka till att utforska de medel naturen använder och, om den ostördt får handla, i grunden botar äkomman. Har hon sen lyckats upptäcka detta läkemedel, måtte hon då om så behöfs med kraft understödja detsamma, att det måtte verka både hastigt och med eftertryck. Ått här ej är fråga om att söretaga hvarken det eller det konstgreppet med saden, salten, skogarna eller trädgårdarna och således ej på vanligt sätt tro sig kunna förekomma de der -skadedjurene, hvilka ofta på ett förstörande sält ändavända våra beräkningar, det hade jag väl knappt behöft nämna. Sådana tillgöranden, dem jag kallar att plåstra, kunna visserligen vara bra, ja kanhända nödvändiga; men de komma dock alltid att i hög grad blifva underordnade de medel naturen har att bjuda på och hvilka medel den alltid skall använda så snart det behöss. Måtte vi derföre komma till visshet om, att äfven vi äro underordnade väsen och således ej kunna söreskrifva naturen godtyckliga lagar eller i minsta mån förändra skapelsehjulets gång, utan att på samma gång samla förderf öfver vår egen hydda, öfver folk och land. Häraf följer att intet af de artificiella medel, som föreslås och användas af landtoch skogshushållare kan vara så verksamt som det medel naturen har att bjuda på, för att hålla de små men ofta förhärjande insekterna, larver och puppor inberäknade, inom sina behöriga gränser. Dessa äro dock i sjelfva verket högst nyttiga djur. Deras härjningar föranledas ej af någon ond makt. De äro till för att i sin mån hålla växtriket inom behöriga gränser, och går man till grunden med sina forskningar öfver hvilken skapad varelse som helst, skall man slutligen ovillkorligen sinna huru vist och godt allt är inrättadt. Om de någonsång uppträda i massa på en fläck af hvilken vi skulle hafva vår bergning, blifva de endast skadedjur derigenom att de följa sin natur, för att uppfylla sin bestämmelse i skapelsen. Företaga vi då en noggrann undersökning af naturförhällandena på platsen och id ee XXXXX-— SO OO OA —