Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 16 december 1853, sida 1

2 —— — — — vackert, och som, i det hon for förbi, kastade en vemodig och mild blick på Octavian. Sedan hr dEsparon helsat på henne, vände sig Albert till honom, för att sråga hvilken denna dam var, men en besynnerlig tillfällighet inträffade och afbröt såväl frågan som svaret. Knappt hade vagnen kört förbi dem, förr än Octavians häst plötsligt kastade om för att följa den och började att galoppera efter den. . . Så förslöto ett par minuter; grefven, som icke var förberedd på detta underliga infall af hästen, måste sätta sig fastare i sadeln och sporra sin gångare dugtigt, för att åter få honom lugn. Då hr dEsparon lyckats häri och återfört hästen på rätta vägen, satte han honom i galopp ; hans son följde honom, och ingendera af dem talade ett ord, innan de kommo hem. Denna tilldragelse hade inga följder. Då de återkommo hem, såg Octavian visserligen mycket tankfull ut; men Albert märkte det icke. Från denna dag började de att föra ett lefnadssätt, som i hög grad var ovanligt och besynnerligt, men som för öfrigt var lika behagligt för dem båda. Likasom alla lattsinniga menniskor, förstod hr dEsparon utomordentligt väl att göra lifvet behagligt för andra, hvilken konst de menniskor, för hvilka förnuftets och dygdens bud äro obrottsliga lagar, endast alltför mycket sätta sin stolthet i att förakta. Efter några Sin sonlörlopp kae 9j an plan för sin sons sysselsättningar ad has Sådan På fick honom invecklad i omvexlingarnas och vanans dubbla nät: han vände sig så småningom dälm hvarje enskild själsförmögenhet hos honom; och den fullkomlig kännedom han ägde om det osynliga instrument, som kallas menniskosjälen, gjorde det möjligt för honom att alltid beröra den rätta strängen. Sedan de druckit the, läste de ett och annat utmärkt och lärorikt arbete tillsammans; och denna Själsnjutning, som ännu mera ökades af de an