Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 16 december 1853, sida 1

den friska upplisvande luften och kastade sina blickar in emellan de bladlösa trädens grenar, hvilka hindrade honom att hafva en fri utsigt till himlen och landskapet rundt omkring. Än framskymtade den gyllne Spiran på invalidkyrkans kupol, än triumfbågens hvita konturer, än åter Seinens aflägsna krökningar, under I det att den orörliga skuggan af dess broar eller af dess stränders omvexlande skönheter speglade sig i dess lugna bölja. Dessa underverk tjenade till insåttning, till ram för den lisliga tasla, som hvarje vacker vinterdag förnyar sig på de elyseiska fälten och i Boulogne-skogen, och af hvilken hvarje ny omvexling för Albert var en ny anledning till öfverraskning och hänryckning. Snart märkte han, att hr dEsparon var ett söremål för mängdens smickrande och uppmärksamma nyfikenhet; nästan alla menniskor, som de mötte, tycktes icke allenast ifriga att få helsa på honom, utan i synnerbet afundsjuka på hvarandra för hvarje helsning af honom. Många damer helsade vänskapligt på honom och vände sig derpå om, för att se honom ännu en gång, eller på det de sjelfva måtte falla honom rätt tydligt i ögonen. Ibland de personer, af hvilka han sålunda emottog tecken af högaktning, befunno sig berömde mån, hvilkas namn tillochmed hunnit ända till departementet Hautes-Alpes; Octavian sade sin son, utan ail tillgjordhet, dessa personers namn; och Albert kände en viss salig glädje och stolthet, hvilken var precist af samma slag, som den Virgilius i en skön vers låter en lycklig moder känna. Deras ridtur närmade sig sitt slut; de hade näston hunnit till rundelen på Champs-Hysses, då de sågo ett mycket elegant åkdon komma dem till mötes. Då det körde förbi, satte sig Albert just till rätta i sadeln och kom af en händelse att kasta en blick in i vagnen, der han såg ett omkring trettio år gammalt fruntimmer, som var utomordentligt