Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 16 december 1853, sida 1

mAmi 3 dess närmaste grannskap, skola vi ovillkorligen sinna att vi sjelsva i värt ovisa nit underhjelpt dessa ödelaggande varelser, i ställe för att vi hade bort gå till väga i fullkomligt motsatt rigtning. Grunden till denna vår okunnighet om förhållandena i naturen, äfven dem vi dagligen umgås med och af hvilka vi alla hemta vår näring, är tydligt den, att vi under lyckans likasom under helsans dagar ej veta uppskatta det goda som står oss till buds till dess verkliga värde. Det är först i motgångens stund man i allmänhet väckes till besinning, men då man tillfölje af bristande kunskaper då oftast råkar i förvirring, blir inflytelsen af det onda så mycket mäktigare. Går faran ändtligen öfver, höja vi för en stund vår tacksamma blick till allmakten, men sedan låta vi ånyo invagga oss i medgångens (ljufva?) slummer, utan att hafva minsta aning om att den gamla satsen si viss mån låter tillämpa sig, äfven på landtoch skogshushållningen, att hvar och en är sin egen lyckas smed. Då skaparen i sin vishet genom vissa arters af insektskaran, jemte många andra växtätande djur, frambringande hade satt en behörig gräns för växtrikets öfverhandtagande utveckling, och dertill genomfört denna sin stora plan så fullständigt att den icke allenast frambragt vissa insektarter för att hålla vissa växtarter inom behöriga gränser utan äfven delat arbetet på det att om så erfordrades det så mycket hastigare skulle kunna fulländas, derigenom att vissa arter skulle angripa roten, andra stammen, andra bladen, andra blommorna och återigen andra fröna. Ja, till och med stundom gått så långt i denna arbetsdelning, att den använder en insekt till att aflöfva vissa trädslag, under det att den lät larven till densamma förstöra rötterna af andra växter, såsom vi sågo fallet vara med ållonborrorna i den lilla bokdungen och larverna till samma insekt under grässvålen på ängen, så har den ej stadnat härvid i sitt skapelseverk, utan på samma gång framalstrat andra varelser för att vara de så kallade skadeinsekternas tuktomästare. Äfven dessa uppträda i mångfaldiga former och under olika verkningssätt, och för att börja med de djur hvarom vi nyss talat, nemligen insekterna, skola vi äfven bland dem uppleta exempel på sådana att jag så må uttrycka mig naturliga poliser. Bland de såkallade steklarna till exempel förekomma många arter, som lägga sina ägg i larverna till andra insekter. Larven vandrar derefter visserligen ogeneradt omkring och fullgör sin plikt, sastan han inom sin egen kropp, i fall det händelsevis är en honlarv, hyser mördaren till de hundratals individer, hvilka skulle uppkommit ur en sådan larv ifall han såsom utbildad insekt lyckats undkomma sina tuktomastare. De krafter som imellertid mera verksamt och med fullt eftertryck uppträda gent emot den insektskara, som så ofta härjar fält och skog, äro sådana fyrfotadjur som antingen helt och hållet eller ock till dels hemta sin näring af insektverlden. I anseende till sådana djurs stora glupskhet (S. N. har iakttasit att ett sådant djur, en nabbmus till exemvel, äter på ett dygn lika mycket som det sjelf väger!) har man med skäl kallat dem insekttande rosdjur. Härtill skola vi nu lägga en nt -——