Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 15 december 1853, sida 2

AA —— — — ———— hela behag och vetandets alla gåsfvor. Albert, som befann sig i ett alitför upprördt tillstånd för att kunna sofva, som för första gången i sitt lif var omgifven af föremål, hvilka vittnade om den finaste och mest utsökta Smak, och hvilkas betydelse hans naturliga takt lärde honom inse, innan han ännu fätt veta, hvartill de skulle begagnas, och som inandades doften af de blommor, dem han så länge önskat sig, var liksom berusad och kunde icke urskilja, gränsen emellan det verkliga och det blott möjliga. Han tyckte sig redan se honom, som var så väl bekant med alla ömmare känslor, fullända sitt ädla verk, vända sin blick, i hvil ken man kunde läsa idel ömhet och förlåtelse, emot Blignieux och göra slut på en skiljsmessa, som endast hade Sin grund i ett missförstånd, och det förekom honom, som om han i allt detta säg sin barnsliga kärlek såsom mäklare. Lycklig af denna tanke, som gjorde allt godt igen, och lugnad af detta hopp, som gjorde slut på hans ängslan och fruktan, företog han sig att skrifva till sin moder, och om än denna sysselsättning icke förekom honom så kär, som han gerna skulle velat finna den, om fru dEsbparons kalla och stränga sätt att vara hindrade hans penna att fritt för henne tolka hans förtroende och kärlek, så sade dock Albert sakta till sig sjelf, för att trösta sig, att ett sådant tvång aldrig skulle komma att äga rum emellan hans fader och honom. — Det var denna dagens sista lycka och orättvisa. (Forts.)