hans tillstånd, hvilket, för att han skolat kunna häkhas, derest chans behöriga vårdande icke annorledes lätit sig verkställa, bordt vara sådant, att han varit så öfverlastad, att han förlorat sina sinnens bruk. Af alla de hörda vittnena hade intet enda, oaktadt flera från början till slut åsett uppträdet, märkt att Olof Andersson med hugg och slag öfverfallit poliskonstapeln; man hade icke ens sett honom ge denne minsta knuff, mer än sotargesällen Heinzinger, som intygade, att Olof And:n slitit sig från poliskonstapeln, i det han skullat honom sa att hans kask föll al. Handelsbokh. Wahrmark har i den skriftliga berättelse han om sakens förlopp undertecknat, yttrat, att han undrade öfver den ölversallnes (Olof Anderssons) lugn; han slog ej omkring sig, utan bad endast att få vara ifred, då han intet ondt gjort — Alla vittnen, utom Ileinzinger, voro öfverens om detsamma, till dess drängen Anders Nilsson från Viken, på särskilt dag, då Olof And:n ej var närvarande, fick aslägga vittnesmål, hvilket innehöll att Olof Andersson eslera gånger skussader poliskonstapeln. (Om något öfyerfallande med hugg och slag kunde icke denne vittna). Om beskaffenheten af detta vittne, det mot Olof And:n enda i någon ringa mån graverande, kan man dömma, da Olof Andersson en följande sessionsdag presenterade tvenne personer, byggmästaren Petter Svensson och drängen Joachim Larsson från Pölsebo, hvilka intygade, att ofvannämnde vittne, drängen Anders Nilsson, för dem yppat att han haft agg till Olof Andersson sedan flera år tillbaka för en flickas skull på Inland ooh derföre vittnat att han varit drucken, för att hämnas på honom. (Sa sta orden i sjelfya polisprotokollet). På dessa vittnesmål — sotaregesällen Heinzingers, som intygade att 0. Andersson, da han slitit sig lös skussati poliskonstapeln, och drängen Anders Nilsson, som af gammalt agg och för att hämnas vittnat att O. Andersson flera gånger skuffat konstapeln — mot alla de många vittnen, som, ehuru de åsett hela slllaragelsen, ej märkt af någon knuff, än mindre något öfverfallande, fällde poliskammaren det utslag, att ÅAlldenstund lagligen styrkt blifvit att svaranden (Olof Andersson) varit drucken, samt då han, såsom i berörde tillständ anträfad på Torggatan här i staden och icke bryende sig om poliskonstapeln N:o 23 Ljungqvists tillsägelse, att under sin rusighet ej visa sig ute ), blifvit af bemälte Ljungqvist anhållen för att till poliskammaren uppföras, satt sig till motvärn och derunder skussat Ljungqvist, fördenskull Åc. ... dömmer poliskammaren svaranden (Olof Andersson) att böta för fylleri 3: 16 bko och för våld å polisbetjent under tjensteutöfning 66: 32 bko, tillhopa 70 rdr bko, eller vid bristande tillgång, i stället undergå 28 dagars fängelse vid vatten och bröd i vederbörligt häkte. Om man resumerar poliomaktens förfarande i denna Sak, finner man att följande olagligheter blifvit beångna: I:o att poliskonstapeln Ljungqvist olagligen sökt häkta Olof Andersson, då han tydligen ej var så drucken, som lagen för en sådan åtgärd stadgar, och innan han efterhört om mannen ej kunde hos hr Ahrenberg, från hvars bod han utkom, erhälla den vård, som det sedermera visade sig, att man var benägen att lemna honom; 2:o då samme polisbetjent vill gripa Olof Andersson äfven sedan han inkommit i hr A:s bod, då han således ej hefann sig å väg eller gata; 3:o (det gröfsta våldet) då polisen med våld tog Olof Andersson ur det hemvist hr A. åt honom upplåtit, utan att ens dertill äga hr Ahrenbergs medgifvande. 4:o Poliskammarens åtgärd att företaga målet till ofgörande, då poliskammaren, enligt sin instruktion, icke får afsdomma vegentliga lagbrott, utan måste förvisa sådana till vederbörlig domstol, samt 5:o Poliskammarens utslag, stridande dels mot sjelsva det citerade lagrummet: Djerfves någon med hugg eller slag öfversalla — hvarom här alldrig var fråga, dels mot rättegångsbalkens 17 kap. 20 F, der det heter: . Åro villnens utsagor mörka eller stridiga — så — måge vitnen af Domaren till förhör ställas emot hvarandra, att sanning dermed utleta; och åge sedan den parten vitsord som båsta vitnen hafver, the ther klara ste, skidl och omständigheter vid handen gifva. Aro å båda sidor jämngoda bevis och vitnen; tå gåller the, som svaranden värja, sörty at Domaren äger helre fria än fålla. Emellertid hade med alla dessa uppenbara olagligheter Olof Andersson sätt undergå sina 28 dagars vatten och bröd, hvilket med hans under denna tid svaga hälsa sannolikt varit detsamma som döden, om icke personer mellankommit till hans räddning. Det är hemskt att erfara huru värnlös en fattig står mot den mäktige och särdeles en myndighet. Betänkom blott hvad som erfordras, för att kunna utföra besvär öfver poliskammarens dom. Besvären skola vara till Götha Hofrätt ingifna inom 20 dagar efter utslagets fällande; inom denna tid skola protokollerna lösas — och om man nu ej har pengar dertill? — besvären skola uppsättas — hvem skall hjelpa den fattige dermed? — Det är ju en slump om någon vill åtaga sig ett sådant ganska oangenämt uppdrag — besvären skola inskickas till hofrätten; dertill fordras att äga ett ombud i Jönköping, på hvars ordentlighet slutligen hela ens välfärd kan bero. Dertill komma fattigdomsbevis, postporto m. m. Står då icke, såsom vi nämnde, den fattige alldeles värnlös och utsatt för hvad våld, som man behagar mot honom utöfva? Borde icke endast detta förhållande ålägga en embetsman, med något mena . a ldL a Fan haärdhot emot