Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 15 december 1853, sida 2

I detta utrop, som tycktes komma ifrån Alberts innersta hjerta, låg så mycken ungdomlig kraft och så I mycken innerlighet, att Octavian, i trotts af sin glädje, blef törvirrad derofver. I jemförelse med en så glödande hänryckning kände han, att hans egna känslor voro yttert matta; det var likasom om hans samvete i detta ögonblick förebrådde honom det som skett, och likasom om en fruktan för det kommande genomfarit honom. Emellertid lät han icke märka något, utan tryckte sin sons hand, som ännu darrade, och sade till honom: — Nu behöfver du hvila dig; låt de första ögonblicken, som du tillbringar i ett hus, hvars egare älskar dig högre än allt på jorden, vara helgade ät hvila och lugn. Derpå tillade han halfhviskande: — Albert! Jag är öfvertygad om, att du, ehuru utmattad af resans besvärligheter, ännu i dag vill skrifva till Blignieux och i mitt namn tacka henne, — som tyvärr icke befinner sig här! .. Ingenting hade således blifvit glömt; det fanns ej en enda sträng i Alberts hjerta, som icke efterhand berördes af denna mästarehand. — Ack! sade han, han har icke engång glömt henne, och jag — har under de sista timmarna icko tänkt på henne. Och det fattades icke mycket, att den stackars un, ge mannens beundran och ånger föranledt honom till den tron, att Octavian, äfven hvad förhällandet till fru dEsparon angick, var mycket bättre än han sjelf. Det var mycket Tör denna rena och eldiga santasi; desag argörande timmar innehöllo en fullkomligt verkliggör rg a hans drömmar. Det var ganska riktigt den 4 Soman om hvilken Albert förr bildat sig en så lefvan de esllniagoch hvilken han, oaktadt hans f inå älskat och prydt med snillets