Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 1 december 1853, sida 1

jungar, Som icke behöfva trugas af läraren, utan hvilka med begärlighet Suga undervisning af honom. Det med elitskolan åsyftade bildningsunderlaget, nemligen väckt lust och utvecklad förmåga till framtida sjelfbildning, kan nog på denna tid åstadkommas om läroämnenas antal inskränkes till ett lämpligt fåtal; och om dessa få ämnen blitva sådane, som företrädesvis hafva en själsbildande kraft, eller utgöra de alldra oundgängligaste bildningsmedlen; samt slutligen om undervisningen i dessa ämnen hufvudsakligen sker genom lefvande muntligt föredrag af lärare, som ega sullt herravälde öfver ämnenas behandling, och som klart genomskåda deras såväl theoretiska innehåll som praktiska användbarhet. Att bestämma, hvilka dessa läroämnen böra vara, tillkommer kunnigare män, än Jag är. Modersmålet synes dock böra vara ett gifvet I utvecklingsmedel. Bland öfriga ämnen kunde sättas i fråga, om icke läraren bör ega frihet att gifva i sin skola ölvervigt åt de ämnen, hvari han sjelf eger djuhaste insigten, och hvaraf han finner sig mest lifvad, emedan derigenom tillkommer dessa ämnens föredrag en öfvervägande bildningskraft. Till åstadkommande af den äkta bildningskraften ersordras ock, att elitskolläraren, ehuru den egentliga relisionsundervisningen är enligt min plan anvisad till den för hela folkskolan samfälde religionsdagen, dock förstår och förmår, att i sina föredrag med urskiljning och i en kristlig anda angisva läroamnenas betydelse och vigt för det eviga lifvet. Mot här förut yrkade s. k. elitprincip för folkskolans högre undervisning skall måhända mången invända, att den blott leder till att uppfostra ett fåtal till flertalets förtryckare, hvarföre den borde förkastas; men af samma skäl borde all samhällsstyrelse förkastas, hvilket vore orimligt. Elitprincipens sanning kan icke upphäfvas genom dess missbruk; men på missbruket tillkommer det elitskolans lärare att fästa största uppmärksamhet, samt att söka motverka det, genom att uti monitörsbildningen ingjuta det enda, men ock allsmäktiga medlet mot egoismen, nemligen kristlig anda. Af den hittills allmänna egoismen i alla gåfvors användning är man i sanning frestad att beskylla alla läroverk för en ansvarsfull försummelse uti bekämpandet af denna last, hvars öfvervigt omskapar hela det i sig naturliga monitörsskapet uti samhällslifvet från ett godt till ett ondt. Fy, oberäknadt hvad som måste tillskrifvas den arfsyndiga naturen, hvars oart hufvudsakligen endast af religionen kan bekämpas, förspörjes äfven allt för allmänt okunnighet om, att företrädets yttre eller inre gåfvor äro icke uteslutande innehafvarens egendom, utan fast mer ett förvaltningsuppdrag, åtföljdt af dryga pligter mot det allmänna. Läroverken kunna dock med blott ringa framgång bekämpa missförhällanden, som hafva sin orsak till blott ringa del i läroverkens sätt att utöfva sina åligganden, men som hufvudsakligen härröra af läroverkens organisation och ännu mera af hela samhällsinrättningens samt de häfdvunna lefnadsbrukens för handen varande skick. Till orsaker, som mäktigast åstadkomma förbiseende af pligterna mot det allmänna och ett egoistiskt gåfvornas användande för blott enskilda intressen, räknar jag det uräldrigt häfdvunna bruket, att barn, hvilkas föräldrar en gång med eller utan motsvarande egenskaper, dock åtminstone efter det Yttre skenet, uppkommit i herrskapsständet, också afgjordt skola blifva herrskap, eller derifrån afträda endast i yttersta nödfall och detta då i känsla af djup olycka. Detta förhållande har jag kallat Ständsstagnation, och betraktat det, i likhet med stagnation i hvarje lefvande organism, såsom sjukdom. Till botemedel häremot har jag uppgifvit en motsatt kralt, eller en samhällsrörelse, hvilken jag kallat Ständscirkulation, (ståndsvexling) och betraktat densamma, i likhet med blodomloppet i menniskokroppen, såsom ett grund-vilkor för samhällskroppens helsa. Denna idge har blifvit uppburen af mången så kallad liberal, men förkastad af mången s. k. konservativ, emedan den ansetts upphäfva all ståndsskilnad och leda till oinskränkt jemnlikhet. Idden är dock, efter mitt förmenande, förnuftigt konservativ, emedan den i verkligheten åsyftar icke upphäfvande utan bibehållande och befästande af samhällsmedlemmarnes olikhet, men detta förmedelst en försonande förmälning de olika stånden (yrkesklasserna) emellan. Denna sörmälning har jag tänkt mmmmTummHUIU Uö!.öuFc TER RR TLULLIm-IT-2iceLLLeLLEeExLeLLCCCiR0AH.