Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 1 december 1853, sida 1

—————— — spåra alla oredliga embetsmän. Man skulle nästan kunna tro, att er gamla skolkamrat har er i kikarn; ty han och ingen annan skall vara fader till den präktiga och sublima iden. — Ja, det är honom likt! det är verkligen honom likt! Men hvarför lyssnar kungen och rikets råd till en sådan mans förslag? Åh, om jag hade makten. ja skulle — ja, jag skulle störta honom så djupt, att . .. — Sakta! afbröt honom Rässel med ett djefvulskt leende på läpparna, ni behöfver icke makten, för att uppnå er önskan; ni skall blou träda i fast förbund med mig, ni måste blott gå mig tillhanda, ty, som jag förut förklarat för er, vi kunna icke störta Deichman utan att krossa hela det parti, som på alla sidor omgifver kungen — icke blott Wibe, icke blott Möinichen och hela det holsteinska följet — utan sjelfva drottningen måste störtas — är detta först gjort, så ausvarar jag er för, att ni skall hinna ert mål att blifva Danmarks Mazarin, liksom Deichman kallas dess Richelieu. — Menniska, menniska! ni åtager er ett alltför omfattande hvärf! Glöm icke, att alla de, som ni nämnde, hafva det högsta inflytande, och att det, just derför att de omgifva kungen på alla sidor, skall blifva en omöjlighet att verkställa edra planer. Glöm icke att råttan i fabeln väl räddade lejonet; men fälla det kan hon dock icke, — Kan örnen icke fåuga en stor fisk? invände asSessorn hofverande. Jas vill emellertid göra er en fråga: Anser ni kungens öfversekreterare, den lärde Rostgaard, sor en man, som det vore svårt att störta? — Det skulle jag tro, Rässel! Han bekläder ju ett af de högsta embeten oah är dessutom, genom drottningen, slägt med kungen. Honom störta vi lika så litet som de andra.