gjort bekantskap med magistern; och nu se vi honom inträda till sällskapet såsom en man, den der är hemmastadd i huset. Under det han med stor förtrolighet närmade sig till dottern i huset och hviskade henne i örat ett skämt, hvaröfver hon uppgaf ett gapskratt, gaf han magistern ett tecken, och i det alla de unga damerna samlade sig omkring väninnan, för att få veta hvilken qvickhet kommerce-assessorn sagt henne, försvann han sjelf jemte värden, och vi återfinna dem i ett litet aflägset rum, som bar namn af studerkammare, emedan der fanns en bokhylla, med ett halft tjog böcker, och ett skrifbord med ett gammalt bleckhorn af tenn på. —Nå, hvad nytt, Rässel? frågade magistern, sedan han satt ljuset ifrån sig, och båda tagit plats vid hvarandras sida i en liten soffa; ty att ni medför en nyhet, det kunde jag genast se af den vink, som ni gaf mig. — Ni misstager er icke, sade Rissel med ett ansigte, som aldeles förändrat sig sedan han lemnat den lekande och larmande ungdomen. Ögonen tindrade under luggen, läpparna darrade, och kinderna särgades af vredens rodnad, den enda, som detta ansigte kände till; hans händer knötos, i det han utsträckte dem mot magistern och sade: — Kan ni tänka er det, vår dödssiende har blifvit konferenssåd! — Hvad säger ni derom? — konferensråd! . . Hvad? Har Deichman stigit så högt! utbrast magistern, i det han slog händerna tillsammans, så att det gaf genljud i det lilla rummet, och hans bleka ansigtsfärg öfvergick till en blossande rodnad, som täflade med assessorns i styrka. Hvad har han nu gjort, att han förtjent en så utomordentlig nåd? Hvad har han till nytta för fäderneslandet utfört, som kan jemföras med det, som jag gjorde, då jag lemnade majestätet det vigtiga brefvet om general Stenbock.