Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 1 december 1853, sida 1

RR EE rnv;n — Tankar om Folkskolan. Under denna rubrik förekommer, efter hvad vi sörut nämnt, i Svenska Tidningen, en serie af af uppsatser, utaf gresve Thorsten Rudensköld, hvilka synas oss förtjena den aldra största uppmarksamhet. Då vårt utrymme ej meqdgifver oss, att meddela utur dessa uppsatser så mycket vi önskade, måste vi, åtminstone tillsvidare, inskränka oss till vissa hufvuddelar deraf, hvilka synas oss företrädesvis anmärkningsoch behjertansvärda. Så vilja vi i dag meddela inledningen till kapitlet om Elitskolan, hvari läsaren skall finna tankar af djupt allvarligt och gedieget innehåll, hvilka röja, att förs:n, om han än tror sig stå på den gamla tidens ståndpunkt, då han t. ex. ifrar mot den nyare tiden jemlikhetsider, dock i sjelfva verket är mer än någon hängifven de åsigter, att menniskornas ställning i lifvet skall bestämmas af de inre gåfvor Gud dem förlanat, och ej efter den tillfälliga börden eller andra underordnade yttre förhållanden Med lefvande värma framställer förf:n den vigtiga sanningen, att endast då menniskan kan finna sällhet i verlden, då hon förstått sin kallelse och får följa den, antingen denna kallelse är att vara en simpel kroppsarbetare eller en arbetare i andens och den högre verksamhetens tjenst. Men läsaren skall heldre höra författaren sjelf tala: Om Eht-skolan. Första vilkoret för, att folkskolan skall kunna motsvara sin höga bestämmelse, är, att en högre afdelning bildas, i hvilken icke upptages flera lärjungar, än som kunna undervisas med grundlighet och eftertryck; och ej heller af annan beskaffenhet, än som kan motsvara ändamålet med folkskolans s. k. högre undervisning, således blott ett fåtal utvalda (eliter). Denna grundsats vid folkskolans organisation synes kanske strida emot vår tids starka fordran på jemlik het, och den strider också verkligen emot jemlikheten i dess falska uppfattning, men blott skenbart emot den Sanna uppfattningen deraf. Vid frågans närmare betraktande skall det nemligen visa sig, att ofvannämude — vi kunna kalla den — elit princip i folkskolans organisation öfverensstämmer med lagarne i den Allvetandes skapelse, som gjort naturgåfvorna olika, och redan derföre måste den utan vidare skäl vara grundriktig; men också skall det visa sig, att denna princip i vår tillämpning af densamma i sjelfva verket just leder till jemlikhet i dess starkaste, kristliga mening. Ty skall denna skolans valp incip blifva sann äfven i tillämpningen och verka med sanningens heliga kraft blott godt, så måste den utföras i trogen enlighet med de eviga grundlagarne, och härtill hörer, att eliterna tagas efter försynens i naturgäfvorne satta anvisning, utan anseende till personen. Detta är icke möjligt nu och har icke varit det under hittills gällande förhållanden; men det blifver möjligt, om den hågre bilaningens grundläggning enligt min plan tillförbindes folkskolan. De gamla lärdomsskolorna hafva nemligen till stort förderf för samhället hittills kunnat (med blott få undantag) begagnas endast med anledning af penningtillgäng eller tillfälligt grannskap, utan afseende på naturgåfvor. Man påstår visst, att våra högre läroverk alltid varit tillgängliga för äfven de fattigaste. Detta är icke sanning. Undantag bevisa intet. Lärdomsskolorna äro icke stängda för äfven den fattigaste, det är sanning; men att de totalt medellöses barn, om de bo något aflägset från lärdomsskolan, icke, utan förmedelst sällsynta barmhertighetsverk, kunna komma dit, det är ock onekligt sanning. Lärdomsskolorna finnas således i verkligheten vara elitskolor, men deras lärjungar äro icke verkliga eliter i sann mening, utan blott yttre omständigheters skötebarn, till stor del i saknad af den sanna elitens naturliga gåfvor, och derföre äfven utan förmåga att först lära och sedan utöfva, hvad som utgör den naturlige —