Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 30 november 1853, sida 1

L ——————————— — redan då på skämt knutit ett förbund, hvars minne sramjagar blodet på flickans kinder? Vi betvifla det, emedan den unge grefven tillbragt sin bardom långt ifrån hufvudstaden. Nej, men hennes fader hade så ofta i sina samtal nämnt hans namn, såsom den bland Danmarks unge adelsmän, som mest utmärkte sig genom sin smak för vetenskaperna, och sitt ridderliga tänkesätt; och — erfarenheten stadsaster vårt påstående — mycket oftare än man tror, verka föräldrars tillsälliga samtal om en person på det unga hjertat. — Claudine hade, utan att sjelf ana det, fattat intresse för den unge grefven, som stundom skickade bref till fadren om skatter, dem han funnit vid universiteterna i främmande länder, och som nu knappt kommit till hufvudstaden, förr än han uppsökte deras hus; hon hade i sin fantasi uppdragit en bild af grefven, och då han nu inträdde i all sin ungdomliga skönhet, måste Claudine tillstå för sig sjelf, att han vida öfverträffade inbillningskraftens obestämda foster. — Förlåt, Ers Nåd! sade grefvon, sedan han helsat på damerna, att jag tar mig friheten att besvära er med min närvaro, men det var min afsigt att helsa på vår berömde öfversekreterare, hvars vinkar och råd varit mig ovärderliga under mina besök vid de fremmande universiteterna; tyvärr erfar jag dock af hosmästaren, att Hans Nåd strängeligen förbjudit, att någon får störa honom vid denna tid på dagen. — Det är tyvärr nödvändigt för min man att strängt vaka öfver, att ingen stör honom i hans studier; ty han är ej lycklig nog att lätt kunna börja igen, när han blifvit afbruten; jag är likväl öfvertygad om, att ban gerna afbryter sitt arbete, när han får veta hvilken kär gäst som kommit till oss. Och jag, skall sjelf säga honom det, ty jag vet, hur stort värde han sätter på er, herr grefve.