Den stora allmänheten har således icke ens den tillfredsställelsen af sina åt prohibitismens moloch offrade penningar, att de i någon den minsta mån gagna det allmänna. Tvertom — de mera skada än gagna. De utgilvas — den tillfredsställelsen kan man ha, n.b. ifall man ej unnar någon annan en fördel — utan all frukt. Men hur i all verlden kunna de då så sortfara? frågar någon enfaldig och beskedlig menniska, som ej känner till vårt statsliss hemligheter. Svaret är: jo, derföre att ett litet, men mäktigt fåtal af fabrikanter, som i sin ovishet troll sig vara skyddade af tullförbuden, under det de ej varit det, alltid vetat att vid de tider, då en förändring kunnat ifrågakomma, höja sådana rop och nyttja så ibevekande framställningar, att alla sörandringsbemödanden blifvit omintetgjorda, hvilket har skett så mycket lättare, som den stora mängden af medborgare icke insett huru mycket och huru onyttigt de få skatta till dessa förblindade prohibitisters föregifna intressen, och derföre tegat stilla om goda barn och öfverlåtit allt åt regeringens vishet, under det de förra icke skytt några medel att imponera på både regering och ständer. Häri ligger hemligheten af denna liksom många andra reformers omintetgörande i vårt land. Allt strandar om ett litet, men mäktigt fåtals ofta missförstådda intresse. För deras skull får det allmännas, hela landets, välfärd stå tillbaka och gå under, om det gäller. Men den stora allmänheten har sig för allt detta sjelf att tacka. Funnes det en allmänanda lika stark som skråandan i olika rigtningar, så skulle sådant icke kunna passera. Derföre -— så länge ej folket vaknat till kraftig och medborgerlig verksamhetshåg, så kommer allt att gå som det går, och äfven sådana förändringar, hvilkas nytta för hela verlden ar dagsklar, blifva åsidosatta. Låt solket taga andra vigtiga srägor i sin hand lika krastigt som branvinsfrågan, och vi skulle se om ej det skulle verka något tillsist. CAA — —