Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 30 november 1853, sida 1

Med dessa ord lemnade frun salen; och nu var Claudine så godt som ensam med den srämmande, men likväl för honne så väl bekante grefven; blyg och förSsagd höll hon sina bruna ögon fästade på boken, som låg framför henne, under det att de långa lockarna dolde kinderna, hvilka färgades af en högre carmin än vanligt. ÅA sin sida stod grefven häpen vid åsynen af den älskliga flickan; han tyckte sig aldrig hafva sett någonting så skönt, och utan att han kunde förklara det, kände han sig dragen närmare intill henne. Emellertid kunde det visst icke passa sig för en så belefvad kavaljer att längre bibehålla tystnaden, som redan började blifva Claudine högst besvärlig, och Holbergs satiriska bok blef den utgångspunkt, hvarifrån de unga började konversationen; men innan husmodren återkom, hade samtalet redan gjort en utflygt till de aflägsna trakter, byar och städer, dem grefven besökt, och aldrig förr hade han med en sådan hänryckning skildrat sina resor, som just i detta ögonblick; också hade han aldrig haft en sådan åhörarinna. Och vi måste tyvärr, såsom trogne krönikeskrifvare, berätta, att hvarken den vackra fröken eller berättaren blefvo illa till mods, då fru öfversekreterskan återkom med ursägt från sin man, att han icke kunde lemna sina verser, men att det skulle glädja honom om han finge se grefven till middag följande dagen. Huru gerna våra unga läsare möjligen önska att stanna qvar i salen hos grefven och Claudine, hvilkas hjertan börja att känna de första spirorna till kärlekens underfulla blomma skjuta fram, mäste vi dock återvända till ofversekreterarens mindre hyggliga arbetsrum i samma ögonblick som fröken Numsen går ut igenom dörren. Så snart Rostgaard såg, att han åter var allena, började han att gå fram och tillbaka med små, hastiga steg; Vår det verserne till hoffesten, hvilka icke