Den af Köpenhamns gator, som liknar Jakob von Iyboes rygg, och som af sina krokar fått sitt namn: Vimmelskasfret, var redan uppfylld af menniskor och i synnerhet af en mängd olika slags åkdon; ty nästan hvarje borgare hade sitt eget åkdon. Ibland fotgängarne möttes tvenne herrar; den ene mannen var klädd i en drägt, som utvisade att han hörde till krigarnes antal; men så väl hans ålder, som uniformen, hvilken var betydligt loggsliten, tillkännagåfvo, att han icke mer stod qvar i ijensten; den andre herrn, som var jemnårig med den förre, bar en snusbrun rock med stora stålknappar, af hvilka icke få försvunnit ifrån sina platser, utan att hafva fått några efterträdare; hans manchester-knäbyxor voro betydligt medtagna, och den lilla trekantiga hatten glänste af slitning; korteligen, det hela utvisade, att mannen, hvilken tjenade sitt bröd såsom skrifvare i kammar-kollegium, just icke dansade på rosor. — Hvad! Skall jag verkligen tro mina ögon, eller är l p det ett bländverk, som förvillar mig? Ar det du, mon fråre, eller icke? utbrast skrifvaren, med en temmeli