Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 24 november 1853, sida 1

rätt, att vända sig till sattigvårdsstyrelsernas välgörande omsorger, derigenom tillika inskränkt sjelfva dessa styrelsers verksamhet. Om någonsin, i fråga om förvaltningsbestyr, en myndighet synes böra ega vidsträckt rätt, att efter samvete och öfvertygelse disponera öfver de medel och tillgångar som menighetens förtroende öfverlemnat åt densamma, så är det väl den, hvilken har att besörja vård och bistånd till behöfvande likar; men här har statens lagstiftning nu uppträdt med stadganden, som utsätta fattigvårdsstyrelserna för obehag och möjligen ersältningsansvar, om de våga utsträcka hjelpen ut öfver de inskränkta föremålen: risiande arbetsförmåga, vansornet och sjukdom. Derigenom hafva alla de, som ehuru tarbetssöre och friske sakna, hvad Rikets Ständer kallade: förmåga och medel att sjelfve försörja sig, och de som i 1846 års författning betecknades såsom, aaknande utvågar tll sitt uppehålle, blifvit oberättigade att begära och erhålla råd, arbete eller hjelp af fattigvärdsstyrelserna. Ilvart skola de i sin, visserligen oftast tillfälliga, men vanligen alldeles hjelplösa belägenhet då vända sig? Jo — till enskilde i orten — icke till de många, som af barmhertighet skulle vilja lemna dem allmosor under deras ögonblickliga betryck — ty tigga, förvandlar enligt lagen den fattige till brottsling — utan till de få, som möjligen finna fördel i att föröka sitt vanliga arbetare-antal, och hvilka för att göra denna fördel betryggad och stor, vanligen nedtrycka arbetets lön till en påtaglig otillräcklighet — för den behöfvande. Vi hafva vidare sett, huru regeringen förkastat Rikets Ständers välmenande afsigt, att genom en klassifikation af den olyckliga, en försöljande polis-uppsigt underkastade delen af solket, som så betydelsefullt kallas försvarslös, skilja dem, som utan uppsåt och eget förvållande eller utan uppsåt men genom eget förvållande kommit i denna belägenhet, ifrån dem, som med både uppsåt och förvållande eller genom brottslig vandel försatt sig i den belägenhet, att staten måste af dem fordra garantier för ordning och obrottslighet i framtiden. Härigenom har regeringen, i sina stadganden för försvarslöses behandling, också råkat att så ofullständigt och inveckladt bestämma vilkor och påföljder för de serskilde, högst olika förhållanderna, att i verkligheten, huru man än vill tolka de mildare föreskrifterna, alla, äfven de endast tjenstlöse, och tillfälligt försvarslöse, ändock komma att så förblandas med verklige lösdrifvare och förbrytare, att hvad som än må föreskrifvas och göras för de förres förbättrade belägenhet, stämpeln af misstänkt eller brotislig alltid vidlåder dem och de således lemnas till alla de svårigheter för förbättrandet af sin framtida ställning, hvilka åtfölja detta olyckliga förhållande. Den, som en gång blifvit tjenstlös, skall säkert icke utan särdeles lyckliga tillfälligheter, kunna vinna en någon fördelaktig anställning, utan tvingas att på nedtryckta vilkor underkasta sig det godtycke, som gynnadt af lagen, icke bryr sig om att bereda underhafvandes framtida väl. Den en gång försvarslöse, skall nödgas mången gång