Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 24 november 1853, sida 1

— — ———— —— —— ————— gen pipande och bröstsvag stämma. Och jag skall träffa dig så på stora farvägen, Flindt! Det är mänga år sedan vi sågo hvarandra sist. — Åh, det är du, min vän Christian! svarade militären, i det han med sin knotiga högra hand kramade skrifvarens hand så starkt, att denna var öm en lång stund derefter. Jo, jo, det är en god tid sedan dess. Men det är fördömdt ledsamt, att jag just för ögonblicket har så ondt om tid, ty jag har ofantligt brådtom. — Några minuter kan väl mon frere skänka mig; ty jag kan icke neka, att jag är mycket nyfiken att få veta huru det gått dig sedan vi sågo hvarandra sist, och huru din hustru och dina barn... — En annan gång, min bäste bror! en annan gång; nu kan jag, min själ, icke; ty, uppriktigt sagdt, skall jag just nu skynda mig till audiensen; det är icke ett ögonblick att förlora, och derför får du verkligen icke uppehålla mig! sålunda tiggde militären om sin frihet, under det han på samma ställe trippade af otålighet att komma sin väg; men skrifvaren, som brann af begär att höra något nytt, höll honom fast i en af rockknapparna, i det han leende tillade: — Mon frore tänker visst att lura mig! Du styr ju kurs åt Vesterport, och påstår ändå, att du skall till audiensen! — Tyst, tyst, min bror! hviskade hr Flindt, i det han såg sig ängslig omkring, liksom fruktade han, att de förbigående skulle höra hvad man talade om, det är en djup hemlighet; men eftersom du är en gammal bepröfvad vän, så skall jag förklara för dig hela sammanhanget, om du blott vill göra mig den tjensten och följa mig ett stycke framåt gatan; ty nu kan jag icke längre stanna här. Sedan skrifyaren med en nick gifvit sitt samtycke till vännens förslag, togo de hvarandra förtroligt un