Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 24 november 1853, sida 1

liksom hittills, köpa försvaret mot förpligtelsen att biträda, kanske oftast den oupptäckta brottslingen, som dold begagnar andra för sina straftvärda förehafvanden. I de flesta fall skola begge dessa klasser, utan att i sjelfva verket vara ohjelpliga eller brottsliga, utan att behöft blifva alldeles hopplöse på jorden, de facto förvandlas till irrande trålar åt dem, som utan känsla för medmenniskors rätt och väl, af vinningslystnad allena lemna dem på hårda vilkor tjenst och s. k. laga försvar. Komma så härtill de i synnerhet genom de inskränkande stadganderna om jordafsöndring nu uppställda hindren för arbetande klassens bosättning och sjelfbestånd, så måste man se sig tvingad till den fråga: hvad vill väl regeringen, med dessa, såsom vi visat, till stor del egenmäktigt stiftade tvångslagar, för förvärssoch arbetsfrihet samt inskränkningen uti den naturliga rättigheten, att söka råd och hjelp ai den menighet, ibland hvilken man lefver och vistas? Kan det verkligen vara afsigten, då de kristliga religionsbegreppen fördömma slafveriet, då våra lagar icke berättiga att öppet återinföra träldom, att i trots deraf söka medelbart försätta massan af den arbetande men fattiga befolkningen uti ett så tvingande bero: ende af de förmögnare folkklasserna, att den ändock måste underkasta sig dessas herraväl de och välbehag, samt aldrig må kunna lyfts sig upp till oberoende och trefnad? Om si är tankan — om de numera blott formells anledningar antydande, omotiverade ingresser na till vår regerings ekonomiska förordningar få antagas såsom betecknande den kallsinnig het för allmän rätt och fördel, hvilken dikte rar paragraferna, så beklaga vi icke endas landet utan äfven regeringen sjelf. Vi se dag ligen huru af den arbetsvanda och arbetsskick liga befolkningen, allt flera bereda sig att lem na saderneslandet och söka sig bosättning ocl sjelfbestånd i fremmande land, då man förne kar dem det på våra ofantliga, ouppodlade men odlingsbara landsträckor. Vi höra dagli gen obelåtenheten, misströstan och fruktan fö framtiden, alltmer utbreda sig och, sedan mai länge förgafves påkallat uppmärksamheten til lagarnes brister och oreda, beskattningens miss förhållanden, statsförvaltningens bristande om sorger och hushållning, söka skälet till det o tillfredsställande samhällsskicket uti riksstyrel sens liknöjdhet för alla önskade förbättringai samt dess, såsom det synes, vacklande mer började tillbakagång från det mål, som mar hade skäl anse den hafva föresatt sig att upp hinna, genom hyllandet af friare och menni skovänligare styrelse-principer. Sådana tidens tecken kunna ej betyda något godt, för sam hällets framtid; och om regeringen tror at denna kan blifva mindre betänklig, för henne sjelf genom att befästa de ståndsoch klass intressen, hvilka stå i uppenbar strid mot fol. kets allmänna väl, för det att de för ögonblic ket ansluta sig till henne, så innebär detta sä kert, ett förr eller sent sig sjelf bestraffande misstag. Innan vi sluta vilja vi meddela ett anföran