Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 24 november 1853, sida 1

der armen, och Flindt, som betydligt sänkt sin röst, sortsor i samma hviskande ton: — Du vet att jag sick mitt afsked med en liten pension, och att jag jemte min samilj slyttade till Faaborg, der min yngre bror har en liten handel, och der jag trodde att mina pengar skulle förslå bättre. Men min bror, det ble! strunt med den saken; och derför har jag enträget sökt plats såsom tulltjensteman någonstädes i landet, för att komma på benen igen. Men ty värr — och man skulle kunna förarga sig bäd gul och grön deröfver, — alltid hafva andra kommit mig i förväg, och hvilka voro dessa andra! Skulle du väl tro det? — karlar, som inte kunde knäppa sina byxhängslor, när jag redan låg i fält. Så som jag nu talar med dig, så klagade jag en gång i somras min nöd för en skeppare, som kommit härifrån staden, för att lasta i Faaborg. Vet du, hvad han rådde mig till? — Jag kan tro, att det är hans skuld, att du går här för att få audiens hos kungen. — Hos kungen? — Jo pytt också! — Nej han rådde mig att söka audiens hos spåqvinnan, så kunde det aldrig slå felt, att jag nästa gång uppnådde hvad jag sökte. — Hm! det der låter mycket misstänksamt! Han han har visst drifvit gyckel med dig, den goda skepparen! försäkrade skrifvaren, som började att spetsa öronen vid vännens ord. Söka audiens hos Sspåqvinnank? Du löper med limstången, mon fråre! Ja, du löper bestämdt med limstängen! (Foris.)