han vetigirigt studerade; han ser huru den högvärta, milda modren närmar sig och med sin kärleksfulla röst beder honom unna sig någon hvila; han lutar sig emot hennes bröst, förvaringsrummet för hans bästa känslor, och blickar in i hennes ömma, på honom hvilande ögon. Men vi vilja låta den af sina minnen så lycklige mannen stå i slottsfönstret och vända oss åt ett annat håll.