Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 22 november 1853, sida 1

skyddsvärn emot Rysslands inkräktningar. — Men denna åsigt förklarar jag vara salsk hvad det förflutna angår, och innebära en omöjlighet för framtiden. Österrike har aldrig varit Turkiets skyddsvärn emot Ryssland; hur hade det annars kunnat hända, att under en tid då allmänt och djuprotadt missnöje ännu skakade alla de länder hvaröfver Österrike nerrskar, det har lyckats Ryssland göra inkräktningar på Turkiet, å ena sidan till Kuban-sloden, å den andra till Donau; ja, att till och med lägga sin jernklo på sjelfva Donaumynningen, Österikes egentliga pulsåder? Österrike har aldrig varit ett skyddsvärn emot Ryssland. Det var Rysslands allierade i nästan alla dess krig med Turkiet; till och med när det låtsade åtaga sig medlarekallet emellan Porten och Ryssland. I det krig, som slutades genom Belgradska traktaten, skedde detta endast för att maskera sin tillämnade förening med Ryssland, alldeles som det ämnar göra i detta ögonblick. Då Österrike år 1828 hycklade ett svagt motstånd mot Ryssland, skedde det endast emedan de mutor, hvilka första ministern regelmässigt erhållit utaf ryssen Alexander, blifvit undanhållna af czar Nicolaus; så snart penningarne infunnit sig, försvann motståndet. Nej! aldrig har Österrike utgjort ett skyddsvärn emot Ryssland. Att lita derpå vore att trotsa hela historiens vittnesbörd; det har knappast varit ett sådant i fordna tider, och kan aldrig blifva det i framtiden; ty alltsedan det antagit Rysslands intervention — alltsedan Ungern kommit till medvetande af sin styrka, hvilken sätter det i stånd att störta Österrike, så snart Ryssland undandragit sitt bistånd — alltsedan Österrike genom förräderi och förtryck förbittrat alla sina underlydande folkslag — alltsedan det så dåraktigt undergräft alla sina lifskrafter — då det ej har annat stöd än en arme, hvars trohet misstänkes, och hvars ena hälft användes för att bevaka och hålla i styr den andra. — Sedan allt detta skedt, är tron på Österrikes sjelfständighet ett bedrägligt sken; det är ännu värre, det är ett politiskt misstag. Hvarje förnuftig menniska mäste begripa att Österrike i intet enda fall kan handla annorlunda än som Ryssland befaller; ty genom Rysslands inflytande på de Slavoniska elementerne inom Österrikiska staten, och genom Ungrarnes beredvillighet att antaga hvarje tänkbart vilkor, för att undslippa dess förhatliga välde, vet det allt för väl, att ett ord af den makt som räddade det 1849, lika lätt kan upphäfva dess inbillade existens. Och med detta Österrike ämnar det mäktiga England förena sin politik i Östern; detta Österrike är det, som England tåligt följdt uti alla sina underhandlingar, hvilka hittills endast haft den följden att Ryssland tadit tvenne turkiska provinser, vigtiga i sig sjelfva, men ännu mera derigenom att de utgöra en strategisk basis för vidare inkräktningar, samt att de kunna lemna allt hvad som behöfs för att föra krig med deras rättmätiga öfverhufvud. Den mest oöfvade nybegynnare i diplomatien måste inse, att om Österrike ingår uti någon öfverenskommelse med England hvad Ryssland angår, är det alldeles detsamma, som om England handlade i förening med Ryssland, emedan Österrike ej törs hafva annan vilje än Rysslands. Om derföre, i de resolutioner, hvilka skola föreläggas edert möte, man icke lagt tillräcklig vigt på dessa betraktelser, och regeringen, ehuru låtsande att hålla med eder, deraf tager en ny anledning att fortfara i sitt skadliga och opraktiska Åkoketteri med Osterrike, så skulle jag, såsom närvarande, befinna mig i den obehagliga ställningen, att nödgas höja min ringa röst deremot. Härutaf kommer det sig, att då jag icke känner edra resolutioner, jag omöjligt kan antaga eder bjudning. Icke destomindre kan jag ej underlåta att uttrycka den innerliga glädjen, hvarmed jag ser Staffordsboarne begagna sin konstitutionella rättighet, för att gifva uttryck åt den allmänna opinionen i England, angående regeringens politik; kan den orättvisa som skett derigenom icke botas, så kan åtminstone en ny orättvisa för framtiden afvändas. Folkmöten äro, enligt min ringa tanke, så mycket mera påkallade nu, sedan parlamentet icke är församladt, för att uttrycka landets vilja; folkets tystnad kunde annars begagnas såsom ursäkt för ett handlingssått, som icke öfverensstämmer med dess önskningar. Jag har sannerligen aldrig kunnat förstå, huru det engelska folket, — stolt som det är öfver dess konstitutionella rättigheter, det vill säga öfver dess omedelbara andel uti de allmänn a intressenas förvaltning — kan så lätt finna sig uti att nästan alls icke deltaga uti statens utländska politik. Den inhemska lagstiftningens misstag kunna lätt afhjelpas, genom modifikationer och förändringar; icke dess mindre skulle folket ej tillåta att det obetydligaste steg togs utom dess samtycke. Deremot i dess utländska politik, der ett enda misstag kan lända till obotlig skada, låter folket nöja sig med den satsen, att det vore oförenligt med samhällets väl, om det fick veta huru dess dyraste intressen handhafvas. Om vår tid gör anspråk på upplysning och framåtskridande, borde den icke låta sig beherrskas af utslitna fördomar, hvilka endast kunna ursäktas genom folkmassans låga intellektuella ståndpunkt. Bland dessa fördomar finnes ingen, hvars följder äro skadligare för hela menniskoslägtet, än hemlighet uti diplomatien. —