Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 22 november 1853, sida 1

mann, uttryckte sig. Den metafysiska sanningen deremot äger rum när en sak i verkligheten är det, som den i följd af sitt väsen bör vara; hvaremot ändtligen den ethiska sanningen är öfverensstämmelsen emellan hela vårt uppförande och vårt inre. Denna är en så himmelsk egenskap, att vi icke kunna tänka oss den Evige utan att föreställa oss hanom prydd dermed, hvarför också David säger: Hans sanning är vårt värn och vår sköld. Ja, då vår välsignade Frälserman skildrar sig sjelf, så insätter han ordet Sanningen emellan orden Vägen och Lifvet, derför att han leder oss genom sin ande till sanningen, det vill säga: den sanna kunskapen om Gud, vår synd och vår frälsning, och genom sanningen till det eviga lifvet. Se, Ers Majestät! detta är i korthet hvad jag har att svara på den framstälda frågan. — Jag tror säkert att jag förstår er, min lärde biskop! utbrast Fredrik, som med spänd uppmärksamhet följt biskopens ord, — men huru sorgligt är det dock ej, att denna sköna dygd är så sällsynt på jorden, och att man så ofta måste suckande fråga: Hvar finns sanningen? — Visserligen är sanningen sällsynt, Ers Majestät! man kan tillochmed med fullt skäl uppställa det påståendet, att den, liksom hvarje annan dygd, aldrig finnes ren och ofördunklad hos någon dödlig; men andra sidan bör Ers Majestät emellertid icke förglömma, att likasom Ni ofta ertappat smickraren på lögnens slippriga väg, så har Ni också, Sire! träffat män, hvilka i sanningens tjenst sagt Er sina tankar och känslor osminkade och utan förställning. Jag känner åtminstone en man, som i Wiborgs biskopsgård icke drog i betänkande att göra det, ehuru han derigenom blottställde sig för Ers Majestäts onåd och vrede. (Forts.)