Förrädare kunna behöfva insvepa sig uti hemlighetens slöja, svaga nationer kunna ursäktas, om de förstulet smyga sig till en ställning, hvarpå de ej kunna göra öppna anspråk. Men hos en mäktig nation, hvilken aldrig borde eftersträfva annat ån det som är ädelt och rätt, och eger kraft att genomdrisva sina fordringar, är hemlighet uti de nationella intressenas förvaltning det säkraste bevis på att det är något ruttet uti Danmarks tillstånd; och att elementer der äro i verksamhet, hvilka, om de icke bestämdt förråda, dock lätt kunna kompromettera staten. En hemlighetsfull styrelse alstrar alltid liknöjdhet för de vigtigaste politiska problemer, uti hvilkas lösning en mäktig nation borde deltaga, och denna liknöjdhet åtföljes alltid af folkmassans okunnighet om allt hvad som vidrör den utländska politiken. pPå en sådan grundval kunna utmärkta statsmän våga imponera på allmänhetens lättrogenhet genom satser, som historien bestrider; så kan det förklaras, att engelska folket får höra Frans Josef af Österrike berömmas, såsom sitt lands hopp, i stället för dess tyrann; att statsmän smickra det med lysande tal, om huru ofta detta land försvarat svagare makters sjelfständighet, och AL staternas stora samiljgrupp bevarat frihetens och sjelfständighetens välsignelser; under det att historien knappast vet att omtala ett enda fall, der Englands styrelse intervenerat för att befrämja folkfrihetens triumf. Visserligen icke i vår tid, och aldraminst med hänseende till Ungern, ehuru denna försummelse fört med sig allt det onda, som, om Gnd och Turkiska folket icke afvända det, nu håller på att störta sig öfver verlden. Så kan det förklaras, att den ena statsministern försäkrar på sitt hedersord att Donaufurstendömenas omedelbara och fullkomliga utrymmande är en conditio sine qua non för fredens bibehållande, under det att den andra straxt derpå, i stället för denna conditio sine qua non, uppställer sin egen öfvertygelse att den storsinte czaren, frivilligt skule foga sig efter våra önskningar. Så kan det förklaras, att under det Englands morallska pligtkänsla förbinder det till att upprätthålla Turkiet — emedan det var England, som afrådt Turkiet att gifva efter för urst Menschikoffs oförskämda föreskrifter — det nu gen är England, som uppmanar Turkiet att underskrifva vilkor, hvilka, ehuru mildare i sin yttre form, sjelfva verket äro desamma. — Och så kan det hända att vi få se Englands mycket omtalta vänskap för Porten föra derhän, att det inblandar sig i Turkiets angelägenheter, alldeles som Ryssland i Ungerns, och börjar ett krig mot Turkarne, medan de våga motsätta sig Rysslands angrepp på deras sultaas ära, och hans rikes sjelsständighet. Inger kan beskylla mig för det jag, alltsedan jag åtnjutit engelska lagarnes beskydd, någonsin försökt att inblanda mig uti landets inre angelägenheter. Men den fråga, som nu uppstått i östern, gäller icke endast England; det är en fråga, som angår hela menskligheten, friheten, upplysningen och i synnerhet milt säderneslands framtid; och, i en sådan sak, anser jag mig hafva full rättighet att äga en mening, och att uttrycka den. Jag slutar derföre med att säga, att det uppfyller mitt hjerta med djup sorg och innerlig oro, när jag ser den Britiska styrelsen deltaga i en politik, som händelsernas gång allaredan fördömt, och som den opartiska historien utan tvifvel skall uppteckna såsom ovärdig Englands ställning, och stridande emot Stora Britanniens och mensklighetens intressen; inkonseqvent och oförmögen att vinna sitt föregifna syfte; och, som slutligen öfvergifvit dem, som hon lofvat att biträda, och undersödt dem, hvilka hon påstått sig vilja emotstå. Jag har den äran framhärda.