Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 22 november 1853, sida 1

— Nå, jag vill icke tänka derpå mer, afbröt honom kungen, i det han gjorde en afvärjande rörelse med handen, jag vill heldre begagna mig af er vägledning, så länge jag kan. Jag sade er, att jag längtade att få tala med er, och detta derför, att jag, kort förr än ni kom, just läste om vår välsignade Frälsare och den svage, usle landshöfdingen; jag grubblade öfver den fråga, som Pilatus gjorde Herren: Hvad är sanning? Huru mycket ville jag ej gifva, om denne tviflare icke hade gått ut, utan stannat qvar i salen, för att höra hvad Herren skulle svarat honom; ty om jag gör mig sjelr denna fråga, så är jag — uppriktigt sagdt — icke i stånd att gifva mig sjelf ett tillfredsställande svar. Kan och vill ni hjelpa mig dermed? — Jag hoppas att det skall lyckas mig, Ers Majestät! svarade Deichman, i det han med vördnadssull min intog den plats, som kungen anvisade honom i en stor, högkarmad länstol, som stod på motsatta sidan om bordet, midt emot Fredrik .. Ja, jag hoppas det och jag mäste i sanning anse det för en skickelse af Försynen, att Ers Majestät förelägger mig denna fråga, då jag just vågade mig inför er åsyn, Sire! för att tala om en sak, som har stn rot i mörkrets OCh lögnens rike . . . — Sedan, min gode biskop! afbröt honom kungen otåligt. Sedan skall jag åhöra hvad ni har att säga; men nu längtar jag högeligen att höra er besvara min framstälda fråga: Hvad är sanning ? — Som Ers Mojestät behagar, svarade Deichman med Sin klangfulla stämma, hvarefter han med docerande min började: Jag anser mig böra göra Ers Majestät uppmärksam derpå, att man plägar tänka sig sanningen ur tre olika synpunkter. Först nämligen den logiska sanningen, som är tankens öfverensstämmelse med sjelfva föremålet medelst förnimmelsen, såsom min oförgätlige lärare i Jena, professor Beck0 —