Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 22 november 1853, sida 1

sord-männens deltagande, men, å andra sidan sår jag, tyvärr, befara. att ju bättre det lyckats mig vinna detta ändamål, ju större anledning hade jag gifvit den nuvarande engelska regeringen att påskynda underhandlingarnes gång, och gifva dem en riktning, som hvarje vän af rättvisan, friheten och menskligheten måste beklaga. os Om man skärskådar den engelska regeringens handlingssätt under närvarande omständigheter, måste man komma till den slutsatsen, att det hvarken är fruktan eller förkärlek för Ryssland, som förmått henne att hittills hellre tjena än hämma dess äregiriga förehafvanden, utan fastmer fruktan att om Turkiet understöddes i dess lagliga motstånd, kunde andra folk deraf taga anledning att resa sig, och med framgång göra sina rättigheter gällande. Jag kan derföre utan tvekan påstå, att Englands politik sedan länge varit rysk i sina resultater; visserligen icke rysk i Sina motiver men hvad värre är, grundad på anti-liberala principer. År 1848 tog Ryssland del emot folkrörelsen genom ett beväpnadt infall i Moldau-Wallachiet, och banade Sålunda vägen till sin påföljande inblandning uti Ungerns angelägenheter, liksom till sin nuvarande besättning utaf Furstendömena. England gjorde intet motständ. Derpå uppträdde Ryssland med beväpnad makt i Ungern, och tillvann sig sålunda en fruktansvärd öfverlägsenhet ibland Europas kontinental makter. Englands regering hade intet att invända deremot. Alt Rysslands inblandning utgick ifrån Turkiska gebitet, var i sjelfva verket ett groft brott emot dess oafbängighet. Turkiet blef ett verktyg för rysk äregirignet och österrikiskt förtryck. Det tillät Ryssland alt i och för sitt angrepp mot Ungern begagna sig utaf de Turkiska provinsernas resurser, och derifrån taga sina krigsförråder, penningar och transporter. — De slagne Österrikarne sunno tvenne gånger en iillflyktsort, samt medel till förnyade angrepp, i samma turkiska provinser, hvarigenom Turkiet i sjelfva verket beröfvades sin sjelfständighet. Och Englands regering lät allt detta ske — ja hon hindrade t. o. m. Turkiets motständ genom det råd Latt icke komma i siendtlig beröring med sin starkare granne — som Englands utrikes minister med löjlig artighet kallade det Österrike, hvilket vi så ofta slagit ur fältet, att det ej längre utan Rysslands bistånd kunde motstå oss, hvilken sistnämnda makt också fick anstränga hvarje nerv för att lyckas dermed. Nu frågar jag, har engelska regeringen handlat så, emedan hon sagnade sig åt Rysslands alltjemnt stigande öfvervälde? Nej; men emedan hon afskyr de så kallade Årevolutionära principernas triumf. — Och se, ånyo äro Donaufurstendömena intagne; ånyo har Ryssland begagnat sig af deras resurser för att bedrifva fiendtligheter emot deras rättmätiga öfverhufvud; och återigen bär engelska regeringen skulden, infor Gud och hela verlden, emedan den tillåtit ett sådant råns begående utan motstånd. Skedde detta, emedan England gillade czarens besättning utaf Moldau-Wallachiet? Nej; men ingen invändning gjordes, ty regeringen fruktade att hvarje sådan protest kunde uppmuntra andra förtryckta folk att ånyo söka tillkämpa sig sin frihet. Se der sanna nyckeln till den politik, hvaremot Staffords borgare nu ämna protestera. Den olycksaliga maran, som så tungt hvilar på eder regerings utvärtes politik, är mindre kärlek till czaren, än fruktan och afsky för demokratien. Man skall förgäfves söka neka, att aristokratien och plutokratien, såsom ledande elementer, alltid mindre skola frukta despoten än folkfriheten. Sådant är skälet, Sir, som tvingar mig att afstå från den äran att bevista edert möte. Jag vill icke gerna, genom mitt deltagande i en sådan demonstration, gifva eder regering en ny anledning att framskynda på sin olycksdigra bana. Det andra skälet, Sir, hvarför jag icke mottager eder vänliga bjudning är min okunnighet om den praktiska tendensen, som ligger till grund för de resolutioner, hvilka skola föreläggas mötet. Men detta anser jag vara en hufvudpunkt; det är icke nog att öfverensstämma uti systemålet, man får också komma till ett klart förstånd angående det verksammaste sätt att vinna detta mål, och den grannlagenhet, som tillfället kräfver, ålägger mig att i detta hänseende icke försätta mig i en falsk ställning. Denna anmärkning föranledes af det faktum, som jag anser fullt ådagalagdt, att eder regerings okonseqventa handlingssätt (lika beklagansvärdt för eder, som för mig) härrör från dess bemodande att rädda Österrike undan sitt välförtjenta öde, och hjelpa det intaga en ställning, som är oförenlig med lag och rätt, och som det derföre aldrig skall kunna bibehålla. Jag vet och kan bevisa det, att den engelska diplomatiens bemödanden i östern, mindre haft till syfte att befrämja Turkiets väl, än att skona Österrike för obehagligheter. Der finnes personer, hvilka förmena att detta otacksamma värf har sin grund uti vissa privatförhållanden, hvilka icke kunna äga något intresse för Englands folk. Men det härleder sig också från en fördom, åt hvilken den engelska diplomatien alltför blindt och obetänksamt hängifvit sig, nemligen att Österrike är nödvändigt för Europa, såsom Turkiets nn ee TIS —