Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 29 oktober 1853, sida 1

HhH::OG-.i: — soch näsvist sätt, bevisa, en besynnerlig ogenhet, som icke ens i Guds hus lemnar ett rum bredvid sig, och hvilket länder Götheborgs I läroverk till ringa heder. Slutligen frågar Ins., om icke denna läktare är af staden afgiftsfritt upplåten till skolstatens begagnande. Deessa klagomål äro, såvidt vi förstå bedöma saken, skäligen obehöriga. På de tider af året då läroverkets ungdom är här samlad, äro bänkarne på den afsedda läktaren icke tomma, utan sastmer ganska fulltaligt upptagna. Hindren att inkomma på läktaren upphöra så snart ungdomen tillstadeskommit, hvarför man också merändels ser en mängd främmande personer på skollaktaren. Under mellanterminerna är denna del af kyrkan lika öppen som andra platser, hvilka ej äro uthyrda till bestämda personer. Skulle denna frihet äfven under läseterminerna ega rum, kunde det lätt hända, att skolungdomen icke finge plats. Det synes dock väl vara billigt att denna ungdom alltid är betryggad om rum och dertill ett sårskilt rum i kyrkan, hvarest den kan vara samlad på ett ställe, under lärarnes ögon. Här inträffar likväl en omständighet, hvil ken vi begagna tillfället att påpeka. Den ifrågavarande skolläktaren är så belägen, att man endast på de tre å fyra främste bänkarne kan höra predikanten. På bänkarne längre bort är detta, om man ej är begåfvad med en särdeles fin hörsel, rent af omöjligt. Alltså måste de skolgossar, som på sistnämnde bänkar få sina platser, sitta under hela tiden af en lång predikan stilla och sysslolösa, urständsatta att höra ett ord af predikan. Afven det bästa tålamod skulle svika under en sådan pröfning, och man må ej undra på om mången söker förkorta den långa tiden genom att på bänkarne, med tillhjelp af pennknif eller blyertspenna, åtminstone söka föreviga sina namn. Det vore till och med märkligt, om de unges fantasi ej ginge än längre, derest de icke i en god sömn förmå öfvervinna all frestelse i detta fall. — Detta har man allmänt känt, under många år, men den gamla goda seden fortfar, tack vare den slentrian, som råder i alla våra förhållanden. Ynglingarne äro i alla fall i kyrkan och det hufvudsakligaste är att denna form, detta sken bevaras. Medan vi äro på talet om kyrkan, så torde det vara skäl, att äfven yttra några ord om några andra härmed förenade omständigheter. Såsom bekant, är ett stort antal platser i våra stadskyrkor uthyrda per år. Häremot kan ingenting egentligen anmärkas, ty kyrkan vinner en behöflig inkomst och de förmögnare kunna mot en för dem likgiltig afgist betrygga sig om beqväma platser, der de få i lugn öfvervara gudstjensten. Af dessa fördelar blifva äfven många tjenare delaktiga, då de, när husbondefolket ej besöker kyrkan, få begagna dess bänkrum. Men helt annorlunda är förhållandet med den stora mängden af församlingsmedlemmar, som icke på sådant sätt kunna erhålla bänkrum. De äro hänvista till ett jemförelsevis mycket inskränkt antal sittplatser, och få för öfrigt stå på gångarne. Men att öfvervara en 2 å 3 timmars och derutöfver lång gudstjenst på stående fot är ingen lätt sak och