Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 29 oktober 1853, sida 1

—————— ———— ———7———24 — I det han yttrade detta, grep han med båda händerna om svärdfästet och gjorde ett utfall emot Einer. Ingers böner och rop hördes icke under larmet af den vilda och häftiga strid, som nu började emellan de tvenne bröderna. Jörringer, som hittills stått overksam stödd emot sitt svärd, gaf ett tecken åt sitt folk, som derpa skiljde sig i två hopar, hvilka drogo sig hvarpå sin sin sida bakom sjökonungen, i tydlig afsigt att öfvermanna honom. Einer tycktes vara förlorad, hans krafter astogo synbarligen. Alrik trängde honom allt längre tillbaka emot den ckpanelade väggen. Plotsligt hördes ett allmänt utrop af harm och öfverraskning. En blinddörr i panelningen bakom Einer gick upp, och igenom denna försvann sjökonungen, just då Alrik mättade det sista dödande slaget emot honom. Riddaren ville följa efter, men fann vägen spärrad af en hög bredaxlad man, som i det detsamma inträdde genom dörren. Efter denne kom en annan och återigen en, och man såg korridoren utanför uppfylld af högreste och stälklädde män, så långt som sacklans sken nådde. Man hörde ett ihåligt och doft sorl utifrån det mörka hvalfyet, och nu blef salen skådeplats för en strid, häftigare och ursinnigare än den förra. Det var fribytarnes vilda skara, som här kämpade mot Alrik och hans soldater. Pal hade förskaffat sig friheten och öppnat vaktstugan för dem. Einer Trane hade deremot försvunnit. I dagningen var väl Alrik herre öfver borgen, men då morgonsolen uppsteg på himlen, såg han ett litet fartyg med fyllda segel glida fram öfver hafvet. Det förde Einer Trane, hans maka och Anna i säkerhet öfver till Barritskovs mörka skogar, hvilka ännu lågo insyepta i den blå morgondimman.