torde pröfva tålamodet lika mycket som att sitta en och annan timme utan att höra något. Månne det ej, under sådana förhållanden, är att beundra, att stadskyrkorna äro så besökta som de äro? Och månne man kan undra öfver om det gifves en mängd menniskor, som aldrig gå i kyrkan, i synnerhet då dertill kommer, att predikanternas ord öfvergå mångas sattningsförmåga? Och det är nästan lyckligt att så är fallet, ty vi veta ej hvarest alla menniskor, t. ex. i vår domkyrka, skulle få plats. Kyrkan rymmer nemligen icke en fjerdedel af de församlingsledamöter, som ösverhufvudtaget skulle kunna besöka densamma. Likväl har man en föreskrift, som af Kongl. Maj:t sjelf årligen, med mer eller mindre rörande ordalag, upprepas, att på årets fyra böndagar kyrkan skall manngrannt besökas. När nu kyrkan blott rymmer en fjerdedel — hvart skola de öfriga tre fjerdedelarne taga vägen? Ofvannämnde föreskrift är alltså ungefär lika förnuftig, som skolförordningens stadgande, att alla barn i skolåldern inom församlingarne skola besöka folkskolan, under det att säkert icke tio skollokaler i hela riket äro så stora, att de rymma hälften af de barn, som på detta sätt åläggas att infinna sig på skolrummet. IIvart skall då den öfriga hälften eller de öfriga tre fjerdedelarne taga vägen? Så skrifvas i vårt land författningar på kammaren, utan afseende på de praktiska förhållandena. Och när deras orimlighet är insedd — då få de ändock sortsara, ehuru de omöjligt kunna esterlefvas. Och åndock finnas de som ropa, att författningar skola efterlefvas, så länge de ej äro upphäfda! Och åndock talar man många hjertnjupna ord om svenska solkets missaktning för lagarne, ehuru det ej torde finnas något folk på jorden, som med en sådan godmodighet och lydnad underkastar sig den ena orimliga förordningen efter den andra. För att återkomma till vårt ämne, kyrkan, så hemställa vi vördsamt till hvarje tänkande menniska, huruvida det ieke, under ofvan antydda förhållanden, är en orimlighet, att hänga så hårdt vid kyrkobesöket, att man t. o. m. anser det ogudaktigt att hålla en söndagsskolas läseöfningar, förenade med en kort gudstjenst, på söndags förmiddagen, ehuru man känner att de barn, som skulle besöka en sådan skola, icke gå i kyrkan, och om de gjorde det, skulle deraf hemta ringa frukt, alldenstund deras känsla kunde på sin höjd blifva den af en viss vördnadsfull häpnad eller vanligen blott ett tanklöst gapande. Är det ej äfven karakteristiskt, att man i lag förbjuder andra gudstjenster, derest en samling personer skulle vilja komma tillsammans i enskilta hus, för att höra Guds ord? Alltså — kyrkorna rymma ej fjerdedelen af de personer, som skulle och borde uppbyggas af en andaktsfult gudstjenst — men man förbjuder eller förhindrar på annat sätt alla andra utvägar, att ersätta denna brist. Ämnet är temligen vidlyftigt och icke utan vigt. Likasom mycket annat som rörer vår statskyrka och dess presterskap (vi tala om korporationen, ej om individerne), påminner det oss ovillkorligen om orden: J — — —L Fjelfva viljen J ej gå vägen och tillåten icke heller andra att göra det. ERROR AES ST C