Trettonde kapitlet. Jörringers hämnd. Fem år sednare hade stora förändringar försiggäått i Danmark. Den kloke konung Valdemar hade dels genom öppet krig, dels genom list och underhandlingar, åter Samlat en del af det splittrade rikets provinser. Han hade slutat fred med grefve Geerts söner och åter brutit den igen da det öfver ännu flera gods på Fyen och Jutland, likasom äfven ensstämde med hans fördel. IIolsteinarne ägde väl de jutske riddarne och herremännen först sednare fullkomligt underkastade sig konungen; emellertid aftog dock småningom den allmänna laglösheten, som så länge tärt på rikets bästa krafter. Plogen gick åter öfver de i lägervall liggande åkrarne, köpmännen kommo med sina varor på marknaderna och främmande handelsfartyg besökte danska hamnarne. Äfven på Barritskov hade allt under denna mellantid antagit ett förändradt utseende. Frid och lycka tycktes der hafva uppslagit sin bostad. I den ena flygeln, inät landet till, bodde Christine Juul, och Ulrik von der Bägel efter deras giftermål. I motsatta slygeln, som låg åt sjösidan, bodde ett annat nygift par, Pål och Anna tillika med Einer Trane och hans maka. Christine hade valt sin egen bostad så, på det att den gamle fribytaren skulle kunna hafva en beständig utsigt till hafvet, skådeplatsen för hans fordna verksamhet. (Forts.)