Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 19 oktober 1853, sida 1

att önska min myndling ondt, kommer jag för att rädda henne. — Gud nåde henne för räddning hos er, svarade Jörringer förbittrad. Jag känner er alltför väl dertill, väpnar Totting; jag har kännt er i många år, och varit eder nära, då ni minst förmodade det. Hör nu på hvad jag har att säga: Oaktadt ni beständigt tänkte på olyckor för de stackars barnen, och begagnade list och ränkor emot dem, på det ni sjelf skulle kunna råna till er deras egendom och blifva herre, der ni föddes till tjenare, har Gud länge haft öfverseende med er; men nu är hans långmodighet slut, och i denna stund skall du stå till doms inför honom, väpnar Totting! Det förfärliga lugnet och kölden i Jörringers miner kommo väpnarens blod att stelna; hans läppar blefvo blå, hela hans kropp skälfde. — Hvad är det då, som du beskyller mig för, käre Jörringer? Jag vet inte att jag gjort något ondt. — Har ni inte först och främst genom ett lömskt lönnmord dödat Palne Juul, den vackraste riddare här i konungariket? Då han låg på sin dödssäng och med tårar i ögonen bad er att blifva en god fader för hans två små barn, eftersom Vår Herre icke tillät hvnom sjelf att vara det längre, så gaf ni honom hand och löfte derpå, och dock måste den lille Pål straxt derefter vandra ut ibland vildt främmande menniskor, och hade inte så mycket, som han kunde luta sitt hufvud till. Har ni inte också sedan velat störta Christine i förderfvet, både hennes kropp, i det ni bjöd Einer Trane penningar för att han skulle bortröfva henne, och hennes själ, den aftonen då ni sålde henne till riddar Jens Albertsen? Neka dertill, om ni kan, väpnare; jag har noga reda på allt; Gud ville inte att två så fromma menniskors lif och lycka skulle förspillas, derför gjorde han mig, syndige man, till ett verktyg för deras räddning. Det var jag som bistod