till årets slut. Denna är nåra nog af samma beskaffenhet som den förra, med hänseende till det lösa arbetsfolkets ställning. Dessa menniskor veta allt för väl att de lagligen skola bo der de äro mantalsskrifne, hvarigenom de utan betänkande göra oftast skada, såsom enda ersättning för boningsrum och vedbrand, och blifva icke lydige arbetare; bryta gjorda aftal under gilven beräkning på den lagliga rättigheten att qvarbo. Husbonde å sin sida låter icke många bo och skattskrifvas hos sig, när lagen är så obillig. Detta återfaller på massan; utsigt till hostad och arbetsförtjenst försvåras för dem, hvilka äro bäst i behof deraf och lösdrifvarantalet vexer. Dylika förordningar, högst hämmande för ömsesidig industriel och ekonomisk framgång, hafva vi många. Men dessa hafva också burit sina bedröfliga frukter. Ar det besynnerligt om under en sådan lagstiftning arbetsfolket försämras, att en massa af slödder uppvexer, när derjemte bränvinets berusande flod rinner nära stugu-dörren och industrien lemnar lockande förtjenster? Derför går äfven vårt arbetsfolk en allt sortgående försämring till mötes, allt efter som industrien lemnar tillfälle till utkomst, ehuru vi ega till sjelfva beskaslenheten Europas mest härdade och trägnaste arbetsfolk. Hvem anklage vi för dessa sorgliga förhållander? Lagstistningen! — Lagstiftningen i kyrkan och staten. Kanhända bör jag icke heller tyst förbigå en annan omständighet af mest ingripande natur för arbetsklassens framtid. Bristen på hospitaler, lasaretter, sjukhus och apothek är oss litet hvar bekant. Ett lasarett i hvarje residensstad! några apothek i hvarje län — (jag behöfver ju icke fästa läsarens uppmärksamhet på de svenska länens omfång) — och dertill ett privilegieradt, med kanske 1000-tals procent i avance på oundgängliga medikamenter! Hvilka organisationer! När farsoter stryka härjande fram och kasta personer af arbetsklassen — ja! hela hushåll — på sjuksängen, hvem vårdar då dessa? Med utblottade krafter, tomma kassor, ställas de på bar backe. I Den mest utvecklade fattigvård, det största kristliga medlidande kunna endast otillräckligt underlätta. Huru mycken uselhet och fattigom framkallas icke härigenom? Huru många menniskor spillas icke årligen genom denna brist på understöd? Och barnen! Hvilken besynnerlig ensidighet i lagstiftning och föreställningssätt! Under det att man måste, och det med rätta, pligta med lifvet, för att man på en gång i ett slag gör slut på ett uselt barns törnomhöljda lif, gäldar man intet för de långa plågor, ändtligen slutande med döden, som vanvård, lättja, moraliskt och ekonomiskt förderf vålla de arma barnen. Så omkomma årligen i vanvård tusendetals barn, hvilka under bättre förhållanden kunnat uppvexa till nyttiga och lyckliga samhällsmedlemmar. Och ändock berömma vi oss och tala om vår civilisation och om vår kristlighet! Medborgare! J ifren för afskaffandet af det högst beklagliga missbruket af bränvin, och detta med rätta; men tagen eder väl till vara, att J icke tagen skuggan för sjelfva bilden — skenet för saken. Sen till när J viljen reformera att J gören det klokt, att J träffen föremålet sjelst, icke skuggan, hvarförutan J eljest spillen möda och åter stån på samma grund, endast under ombytta förhållander. Bränvinssupandet måste upphöra på öfvertygelsens väg. Gören något för denna sunda, friska och sanna ösvertygelse. Lagstiftningen kan härtill väsendtligt bidraga när lagstiftningen är vis och klokt ordnad. Men understödjen den. Bilden eder i sällskaper och kretsar för upplysning, för nödens och elåndets afhjelpande. Visen folket det förderfliga i bränvinssupandet. visen det goda exempel på sedlighet och hyfsning. Varen icke sjelfva så ljumma i egna pligters uppfyllande. Folket vederbörligt upplyst om det skadliga, örnedrande och onaturliga häri, lägger sjelft le verksammaste hinder derför. Tron J väl, att om man kunde i hafvet bortappa hvarje droppa bränvin, ändock ett moaliskt förderfvadt, i sedligt hänseende förslödt och i ekonomisk fattigdom hänsjunket folk kulle derför vara mindre djuriskt, mindre be.