Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 19 oktober 1853, sida 1

wOO2OM — genom de nya kommunalförfattningarne blifvit en orimlighet. Bland dessa bristfälliga författ: ningar räknar jag tjenstehjonsstadgan. Der qvarstår såsom ett minne af en förfluten tid med lagstiftning i annan anda än vår och måste helt och hållet upphäfvas. IIvarför läggs så mycken vigt på en så liten sak skall man säga; men i sanning verkar denna författning mera ondt än någon i ämnet oinvigd förestäl. ler sig. Tidsandan har redan kringgått den och detta oaktadt framkallar lagstiftningen sjell barbariets tider. Den är ett arf från barbariet och skråtiden, en vördnadsbjudande relik a patriarchalism, för hvilken man korsar sig och — skrattar. Författningen bestämmer att husbonde är förbunden ett helt år behålla en lat, liderlig och opålitlig tjenare och hustjuf, likasom att tjenare skall qvarstanna hos en supig och barbarisk husbonde, så framt icke endera vill anlita kronobetjeningen, för att skaffa ändring häri. Men vet man då icke först och främst hvilka omgångar det är att anlita kronobetjeningen på landet, hvilket trakasseri man underkastas; och vidare huru gerna ett fredligt förvärf söker undvika dylika utvägar? Den ringaste erfarenhet skulle vara tillfyllest för att gifva nöjaktigt svar härpå. Men detta oafsedt, hvilket virrvarr, hvilka oordningar framkallar icke detta lagbud? — Tjenaren, som underkastad godtycklig aga, sätter sig upp, om han är stark och vild till lynnet, emot lagen och blir en trotsig tjenare, af hvilken husbonden under ett helt år befarar alt på allt sätt trakasseras. Bland mycket folk blir han en ledare för oordning och oskick. Den tjenaren åter, som underkastar sig en sådan behandling, som lagen föreskrifver, blir en dålig tjenare, förlorar sin hederskänsla och sitt sanna menniskovärde. Den förste af dessa tjenare förlorar aktningen för andra, den sednare aktningen för sig sjelf. Husbonden åter, som är klaf-bunden vid en usel och svekfull tjenare, huru bör han bete sig för upprätthållandet af ordning och skick? Lagen kan och vill ej hjelpa honom på annat sätt; han måste slå sin tjenare. Men uppkommer härigenom verklig ordning, förbättras tjenaren härigenom? Nej! tjenare som fruktar sin husbonde älskar honom icke; han blir sin husbondes opålitlige och dålige arbetare — äfven han blir lika äfventyrlig för ordning och skick. Deremot om det blefve här såsom i andra civiliserade länder, om arbete finge vara aftal och när endera parten icke uppfyller aftalet, man vore hvarandra qvitt, hvilka omätliga fördelar skulle deraf icke uppkomma? Våra husbönder skulle blifva ömma, omvårdande, fördragsamma och tåliga. Vårt arbetsfolk hyfsadt, arbetsamt, nyktert och pålitligt. Ins. för sin del tror, att ingen förordning kan åstadkomma mera ondt än just denna legostadga. Söker man i virrvarret af våra gamla ekonomiska författningar, så finner man äfven, jemte många andra, ännu en af nära nog samma beskaffenhet. Vi hafva nemligen en förordning, som bestämmer, att der en arbetare bor der skall han mantalsskrifvas, och der han för året är mantalsskrifven, der skall han bo BREES a a