Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 19 oktober 1853, sida 1

Pål, då han var stadd i nöd, det är jag som räddat Christine ifrån er, och det är slutligen jag, som hämnar allt det onda de lidit af er. Ni skall inte mera göra någon skada, utan lida det straff, som ni förtjent. Märker ni röken, som strömmar oss till mötes? Hör ni lågorna, som susa utanför fönstret? Ni har också åstadkommit denna olycka här. Derför skall ni falla för er egen gerning. Gå in i rummet, väpnare, och använd den tid ni har qvar, till att bedja ett Fadei vår; ty nu stänger jag igen dörren, och den skall aldrig mera öppnas för er. Jörringer fattade honom i axlarna, för att stöta honom in i rummet. Totting upphäfde ett genomträngande rop om hjelp. — Den mödan kan ni gerna bespara er, sade sjömannen gäckande, ty för att ostörd kunna säga allt hvad jag ville, har jag stängt alla ingångar till dessa rum. Han sköt väpnaren in och ämnade just stänga dör ren efter honom, då den motsatta dörren öppnades. En dlvinlig varelse kom hastigt ut derigenom. Det val Christine, som stod framför dem med den djupaste förskräckelse tecknad i alla sina drag. Hon hade kommit igenom Alriks yttre rum och sett de fyra Tyskarne ligga döde och simmande i sitt blod på golfvet. Vid åsynen af Jörringer och Totting uppgaf hon et glädjerop och ilade emot dem. j — 0 min Gud! utbrast hon, hvad är väl här på färde? Palsgård står i ljusan låga. Soldaterne slåss nere på gården. Rädda mig, Jörgen! (Forts.)