Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 19 oktober 1853, sida 1

svek i astal och förhällanden, som på det fräckaste sätt uppenbara sig i aslärslifvets olika sferer; den håglöshet, lättja, liderlighet och dålighet hos folket; den likgiltighet för religionens och moralens bud, som sörqväsver hjertats och samvetets högre och ädlare instinkter och förvirrar samhällsförhållanden i många delar? Och likväl ligger häri det onda, för hvilket man egentligen anklagar bränvinet. Förf. af dessa rader har kommit till annan tanke; måhända är hans uppfattning af saken ej nog kritisk eller kanske origtig. Men han vill söka mera inre grunder för det öfverklagade onda och såsom sådane åberopar han hufvudsaksligast 2:ne vigtiga omständigheter: I:o. Statskyrkans slummer. Det kyrkliga lisvets brist på lefvande anda, brist på initiativer, vaksamhet och kraft att ingripa i lifvet på ett moraliskt och religiöst sätt. Vår tid är utan tvifvel de religiösa frågornas tid. Må man bråka huru än man behasitt rum i staten. Dermed menar jag visserligen icke att kyrkan såsom statskyrka skulle uppträda i samma yttre makt och anspråksfullhet som förr; nej! långt derifrån! Tvertom finner jag henne nu mera än någonsin i nödvändighet att göra sina läror lefvande i lifvet, icke i en vidskeplig och död tro, — aggregatet till en lysande statskyrka, — utan i en sann öfvertygelse och lefvande visshet, en bärande verksamhet. Sättet att åstadkomma detta lemnar jag nu derhän och med detsamma statskyrkans reorganisation; men för att förverkliga aposteln Petri ord: att församlingen bör vara ett prestadöme, synes det blifva ett oafvisligt vilkor att lemna folket del i kyrkostyrelsen; inrymma åt verldsliga makten rätt till deltagande i kyrkans angelägenheter, men på annat sätt och i annan ordning än nu sker och slutligt att presterna befrias från en mängd verldsliga bestyr, med mycket mera. Vår tid har ovilkorligt behof på mera religiös undervisning. Derom öfvertygar oss de rörelser af religiös natur ibland hela folket, högre som lägre, hvilka fortgå på djupet af nationens lif. Läsar-sällskaper, hvilka med hvarje dag uppoch utvexa, äro å ena sidan de mest slående bevisen härpå, såsom äfven ett så väl säkert som bevisande faktum, att statskyrkans kult icke tillfredsställer sinnena; liksom å andra sidan, den fatalistiska och kalla likgiltighet, som hos en del menniskor uppenbaras, antyda och ådagalägga en total frånvaro af det religiösa elementets verksamhet. Vår stalskyrkas stela och kalla formalism utesluter alla de mer och mindre religiösa samfund, hvilka eljest blomstra i stater, der den religiösa kulten af egen lisskrast frodas och likväl utgöra dessa oundgängliga föreningsband emellan kyrkan och menniskorna, synnerligast under en tid som vår, då samhället skälfver i en smältningsprocess af sociala och politiska ider. 2:o. Den vidare af oss antydda orsaken är för det andra vår ekonomiska lagstiftnings många bristfälligheter; brist på kommunalstyrelse, som QCLCGAA — gar i de politiska, ingen sramgång på det saltet är att hoppas förr än kyrkan åter intager (om så må tillåtas) konstitutionel kyrkas frukt