Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 19 oktober 1853, sida 1

så att jag inte kunde komma dig till hjelp; men du, Jörringer, är den störste hjelte som jag någonsin sett; det säger jag dig. — Gifve Gud, att jag hade en sådan man som du till son. Jörringer och Alrik försvunno igenom en lönndörr i slutet af korridoren. Det var icke Tottings afsigt att, såsom han föregaf, hålla vakt i korridoren. Så snart han hörde striden i rummet innanför, lemnade han dörren, och smög sig skyndsamt bort i den rigtning, der jägaren sagt att Christines rum skulle vara beläget. Men i detta mörker tog han miste om vägen, eller fann åtminstone icke den han sökte. Han fortfor att gå fram på vinst och förlust, lyssnade först några ögonblick utanför hvarje dörr, innan han öppnade den, och inträdde erpå. Emellertid nade jägaren utfört sin plan och antändt borgen på alla sidor. Lågorna grepo hastigt omkring sig i det torra timret, och först vid återskenet af lågorna märkte Totting ändtligen, att han gått en verklig kretsgång. hastigt lkt hörde han steg i närheten och gömde sig hasugt DAKOM eh dörr; men den kommande inträdde I rummet efter honom, och väpnaren upphäsde ett rop, då han såg sin fiende, Jörringer, öfverstänkt med blod, med sönderhuggen rustning och lågande blickar stå framför sig. Jörringer var å sin sida icke mindre öfverraskad, men fattade sig hastigare och sade: — Ja så! vi träffas således här, Iver Totting; jag kunde nästan tro det, ty när var ni inte tillstädes der, hvarest synd och orätt segrade. Ni visste väl, att Christine var på Palsgård och tänkte blott på hennes förderf, som ni redan förut gjort. — Du talar hårda ord, Jörringer, svarade väpnaren med ett kallt leende, och det utan skäl; långt ifrån