Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 13 oktober 1853, sida 1

nas icke blott utom dess gränser, utan inom dess eget sköte. UHvarje regering i Europa måste frukta för och tveka i det yttersta att srammana dessa makter, hvilka man sedermera säkerligen ej skall kunna besvärja. Derföre har man genom alla möjliga koncessioner sökt förmå Ryssland att afstå från sina äregiriga planer på Turkiet. Härtill komma väl ock de vigtiga intressen för fredens bibehållande, som ligga i den stora industrien, hvars grundvillkor är freden. Det är väl ock möjligt att några af de fridsröster, hvars oliveblad kringflugit bland folken, kunnat vinna ett och annat ädelt hjerta för fridens bibehållande. Alla de utomordentligt mäktiga skäl, som sålunda talat för fredens bibehållande, hafva dock strandat emot Rysslands planer. Hvilka äro då dessa planer? Så djerft de må synas af en oinvigd att söka besvara denna fråga, så göra dock omständigheterna härvidlag svaret icke så svårt. Ryssland kan uppenbarligen icke hafva någon annan afsigt med det förestående kriget, än att antingen eröfra hela Turkiet eller åtminstone till en början sätta sig i en säker besittning afDonaufurstendömena, som ock äro tillräckligt stora, för att mätta en mindre roflysten makts första appetit. Det har varit tydligt för hvar och en, som ej varit intagen af föreställningen om krigets omöjlighet, att de ryska truppmassornas asskickning först till rikets södra gräns, och sedermera in i hjertat af Furstendömena, äfvensom de oerhörda krigsrustningarne i hela landet, icke kunnat hafva annat ändamål än eröfring. Ty är det verkligen tänkbart, att kejsar Nikolai skulle hafva vidtagit sådana utomordentliga åtgärder, blott för att aftvinga den svaga Porten några ordformler i afseende å beskyddet öfver de kristna i Turkiet? Den diplomatiska finheten må tro sådant, men det simpla bondförståndet fattar genast, att allt detta varit blott svepskäl, hvarmed man dragit ut på tiden, för att icke bruskera saken för tvärt och för att möjligen bringa Frankrike och England i den snara, af hvilken de ock höllo på att snärjas, så att dessa makter skulle komma i en skef ställning till Turkiet. Ryska kejsarens öga har alltid hvilat på Sofiekyrkans spets. Kejs. Nikolai har gripits af den djerfva, och från rysk synpunkt sett, storartade tanken, att utföra den plan, som han med sin krona ärft från förfädren, att utsträcka Ryska väldet från Bottniska viken och Kamskatka till Bosporen. Van alt se alla sina djerfva planer mötta med framgång, har han ej velat sluta sin lefnad, utan att realisera denna Rysslands gamla dröm. Men att han insett företagets vansklighet och våda, det kan man finna deraf, att han icke skyggat tillbaka för att framkalla sjelfva den makt, som är mycket farlig, nemligen religionsfanatismen hos massorna, samt af hans personliga besök hos Österrikes och Preussens regenter, för att betrygga sig om deras bistånd eller åtminstone om deras neutralitet. Vi vilja ej här ingå i någon målning af den ställning, hvilken ovillkorligen skulle följa för Europa, derest den ryska planen lyckas — enhvar kan lätt tänka sig denna tid, ehu