Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 13 oktober 1853, sida 1

om att ligga på sin hvilosäng, än att slåss med en sådan som ni, min herre. — Tala inte illa om Alrik! Han är en förträfflig och tapper hjelte, det måste sjelfva hans fiender erkänna. — Der ha vi mannen, herre! utropade den andre vapendragaren. I detsamma sänkte sig den tunga vindbryggan på sina kedjor, och tre män gingo öfver densamma med en säckpipblåsare i spetsen. Tyskarnes hela uppmärksamhet var fästad på de kommande, och det låg någonting oroande uti att betrakta Jörringers breda skuldror och kolossala lemmar, under det han med långa och säkra steg närmade sig skogen. Han var klädd i den svarta jernrustning. som gifvit Alrik hans tillnamn, och bar ett långt och väldigt slagsvärd i ena handen, men klingan af detta hade han stuckit igenom bygeln på skölden och kastat den öfver sina axlar. Rustningen var på flera ställen för trång för honom, så att man såg hans ljusa underkläder titta fram på sidorna af harnesket. visiret var deremot nedslaget och tillslutet. — För tusan! sade marsken med en munterhet, som han icke hade stor mening med, hvad är det der för en man, som vi ha framför oss? Rustningen känner jag väl, men det är knappt Alrik, som bär den. — Betrakta blott hans vacklande och osäkrå steg, min herre, sade en af tjenarne. Det är då säkert att den der kämpen lefvat sin längsta tid. Jörringer hade emellertid kommit in på platsen. Marsk Albertsen gick honom till mötes, men de andra drogo sig tillbaka. (Forts.)