Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 13 oktober 1853, sida 1

0 min Gud! fortfor hon gråtande. Hvad bryr väl han sig om edra tvister! Det är ju endast för min skull, som han smög sig omkring slottet då ni grep honom. Och derför måste du höra mina böner och skona riddaren. Inte sannt, du lofvar mig ju det? — Jag skall göra min pligt, svarade Jörgen sagta; här på Palsgård är Alrik herre. Hans röst var något osäker och darrande, då han yttrade dessa sista ord, men han slet sig lös ifrån den gråtande Christine och gick hastigt bort för att rusta sig till striden. Framemot aftonen såg man uppifrån Palsgård marsk Ludvig Albertsen komma till stridsplatsen, som han i sitt bref hade bestämt. Två präktigt utstyrda vapendragare söljde honom; den ene bar hans sköld, hvarpå —— — ett sörgyldt tjurhufvud blänkte; den andre bar hans svärd; men framför dem red en, som blåste i krumhorn. Marsken sjelf var från hufvud till fot iklädd en blankpolerad stålrustning. Från hans hjelmkam svajade en sjäderbuske. Dpå han kommit ned på platsen, steg han af hästen, lemnade iyglarne till en af sine följeslagare och tog derpå svärd och sköld. Solen hade nästan försvunnit från högsta tornspiran på Palsgård, men ännu såg Marsken icke till sin motståndare. Allt var tyst och stilla i närheten af borgen, endast svalorna flaksade i muntra kretsar omkring de mörka korsverks-murarna. Marsken gick fram och tillbaka på platsen, med stigande otålighet, samt kastade då och då sin blick till tornet, hvarifrån den sista solstrålen i detta ögonblick försvann. — Det dröjer bra länge innan svarte Alrik låter se sig, sade han ändtligen, och ändå har mitt bref kommit honom tillhanda. — Den uslaste fluga håller lifvet kärt, svarade den ene af vapendragarne, och riddaren tycker väl mera