Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 13 oktober 1853, sida 1

Med anledning af den orientaliska srågan. Det är en åsigt, som lange hos ersarne och sörståndige män varit rådande, alt något krig mellan regeringarne inbördes — de som eljest alltid varit de makter, som drisvit folken ihop på krigets blodiga slagtsalt — numera vore omöjligt, emedan regeringarne hade en gemensam fiende att frukta, farligare än hvarje annan, nemligen revolutionen. Ällt ifrån den heliga alliansens dagar hafva furstarne, mer eller mindre öppet uttaladt, varit ense derom, att de skulle komma att stå eller falla med hvarandra, i samma stund folkmakten begynnte höja sitt hufvud, och att alltså det vore en nödvändighet för de respektive regenterne, att hålla väl och heligt ihop, för att stadigt kunna hålla solkmakten tryckt till jorden. Med detsamma man sörtrampade folkmakten förtrampade man äfven solkfriheten, och detta är farligare än allt. 1830 och 1848 årens revolutioner gjorde solken i ett ögonblick ifrån omyndige och slafvar till suveräner, och denna öfvergång var för hastig. Despotismen, i alla dess större och smärre former, slog den uttröttade jätten åter i sina bojor, men han skakar oupphörligt på kedjorna och fara är att de icke hålla på längden. Under sådana förhållanden trodde väl litet hvar att monarkerna ej skulle våga begynna något krig sinsemellan. Alldraminst trodde man att Ryssland, hvars politik ansetts såsom djupet af all vishet, skulle vilja öppna en kamp, hvars resultat måste blifva, att Rysslands fiender måste mot detsamma frammana alla de revolutionens bundna andar, som fin