Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 7 oktober 1853, sida 1

oantastad, då hon ingen skadar eller besvärar, och icke vållar samhället oro eller uppoffringar. Deremot finner man hårdheten och likgiltigheten för de olyckligare af samhällets medlemmar, nu, liksom förut, i Regeringens lagstadganden. Visserligen kan det ej nekas, att Standernas system erfordrade mera verksamhet af fattigvårds-styrelserna, att det förutsatte litet mera besvär för kronobetjeningen; att det inskränkte landshöfdinge-embetenas vanliga godtyckliga myndighet öfver de fattigare klasserna, samt icke dref den arbetande och tjenstehjonsklassen så strängt till tvånget, att söka försvar eller årstjenst af de högre och förmögnare samhallsklasserna. Men säkert kan antagas, att om detta system antagits, om det klokt blifvit i verkställigheten lämpadt efter bästa möjlighet, samt i bredd med en förbättrad församlingarnes allmänna sedehelsooch fattigvård efterhand utveckladt, skulle man Snart deraf förmärkt sådana goda frukter, att både folket öch regeringen deraf hemtat skäl till en ännu ädlare och ändamäålsenligare lagstiftnings-verksamhet i ämnet; hvilken säkert skulie leda till en allmännare kännedom och ett större nit att afhjelpa sjelfva grundorsakerna till den nöd, hvilken nu verkar så olyckligt och söorpestande på samhällets djup. Utan att lagstiftningen för dessa förhållanden blifvit utförd i en kristligare, försonligare, hjelpsammare anda, skall omöjligen kunna förekommas, att missvårdad uppfostran, otillräcklig undervisning, bristande eller dålig föda, vanvårdad helsa o. s. v. försvaga mangdens af det unga slägtet förmåga att försörja sig och gagna det allmänna, genom flit, omtanka och arbetsfärdighet. Folket skall då tillvänjas att ej förlita sig på egna krafter och egna medel, utan bå andras omsorger och på det allmännas nödhjelpsanstalter. Det är försummelsen å samhällets sida, att icke genom goda lagar och ordningar, som på samma gång värna personens frihet och lifva hans sjelfverksamhet, ingifva folket sjelsstandighetskänsla och arbetshåg, som är skulden till att icke endast de verkligen arma, utan äfven en stor del af dem, som kunde komma under den lyckligare kategorien af genom arbete till bergning förmögne, råka att inblandas uti de med hårdhet och förakt stämplade tjenstlöshets-, eller såsom regeringen endast vill kalla det, försvarslöshets-klasserna, och slutligen stanna i låsdrifrareoch förbrytare-klasserna, samt vådlige för allmänna säkerheten ådraga staten och hembygderna de största obehag och uppoffringar. Om vidden af dessa kan man redan göra sig ett begrepp af de stadganden, som vid 1840 —41 årens riksdag, i samband med de ofvan intagne, föreslogos för dessa tvenne klasser, och hvilka vi här i det hufvudsakligaste vilja anföra. För den tredje klassen, eller lösdrifvare, föreslogo nemligen R. St:r, efter att hafva bestämt hvilka som till den klassen borde hänföras, (nemligen sådana försvarslöse, som ej I uppfyllt de för den klassen stadgade vilkor, eller idka tiggeri som yrke) att då de anträffas böra de, män eller hustrur, genast häktas och till länshäktet införpassas. Medhafvande barn under 15 år borde borde genast från för