tions-inrättningarne, att då försvarslöse eller lösdrifvare dömmas till tvångsarbete, de måtte i hemorten eller lanet så det undergå. Standerna medgåfvo, att påbuden af år 1807 och 1813 ang. inrättandet af tvångsarbetshus i hvarje län, icke medfört tillfredsställande resultat, och ville således ej då föreslå något bestämdt i denna syftning; men de anhöllo, att undersökning skulle anstanas huruvida genom en förändrad organisation af länshäktena ändamålet kunde vinnas, eller i annat fall huru många tvångsarbetshus, som kunde erfordras, hvarest de borde anläggas, samt huru de borde inrättas; hvarom allt en regeringens proposition till nästa riksdagen begärdes. En sådan proposition erhölls likväl ej; endast kronoarbetskårer inrättades, och de åtgärder, som vidtagits för fangelsebyggnader, m. m. äro i öfrigt så pass kända, att enhvar kan bedömma huruvida dermed ständernas önskningar kunna anses uppfyllda. Sådana voro de tänkesätt, som Rikets Ständer uttalade vid 1840—41 årens riksdag, och som stodo i någorlunda lämplig öfverensstämmelse med de principer ständerna antagit för fattigvården. Åtit regeringen, som under många år lemnade dessa angelägenheter å sido, uti 1846 och 1847 års författningar betydligt frånträdde desamma, har redan blifvit anmärkt, och att de nu vidtagne nya och hårdare stadganden angående fattigvården komma att vålla en ännu större tillväxt i den s. k. låsa besolkningen, samt de gjorda ändringar och tillägg i författningarne om försvarslösa och till allmänt arbete dömde personer komma att medföra såväl för staten, som för kommunerna, större uppoffringar och olägenheter, synes oss vara temligen påtagligt. Emellertid har regeringen, i detta sednare afseendet, att skylla på den reaktion mot 1840 års åsigter, som vid 1847 48 och 1850—51 årens riksdagar lyckats göra sig gällande. Ty i en skrifvelse af den 16 Sept. 1848 begärde Rikets Stander en sådan förändring i 6 1 mom. af 1846 års stadga, samt ett sådant tillägg till 4 8, som regeringen nu, ibland annat, anbefallt. Man kan ej annat än beklaga, att i ämnen af så ofantlig stor vigt för samhällets trefnad och välfärd, vår ståndsrepresentation kan vara så vacklande i sina grundsatser; men då detta är en följd af dess sammansättning och det sätt hvarpå ärendena behandlas och afgöras, som ofta gör att besluten mera äro verkan af tillfälligheter än af mogen öfverläggning, måste man ännu mera beklaga att en regering, hvilken ej visat allvarlig vilja att söka få ett slut på en så olycklig brist i lagstiftande maktens organism, och att få en sann folkrepresentation införd i landet, icke har mod att motsätta sig det samhällsskadliga och obetänkta, och att helldre uppriktigt och konseqvent handla i den anda, som menniskokärlek, rättvisa och klokhet bjuda att följa än att gå på den väg, som hela den både förflutna och nyare tidens erfarenhet visat vara en villoväg. Denna erfarenhet har nemligen tydligen visat, att man genom dylika hårda och orättvisa, mot den kristliga kärleken stridande lagstadganden i afseende å arbetslöse personer, väl lyckats öfverbefolka fängelserna och der uppdraga en plantskola af brottslingar, men ej i minsta mån förbättra utan fastmer förvärra det onda, som man velat hjelpa. Samma erfarenhet visar ock, att tillfälle till arbetsförtjenst och billighet i de ämnen som till lifvets uppehälle fordras, förmått inom kort tid förminska lösdrilveriet och utrymma fängelserna. Man har af statistiska sillror sett det tydligt ådagalagdt, att under goda år, d. v. s. då födoämnena varit billiga, har antalet af sangelsernas befolkning betydligt nedgått, att det deremot under svåra år genast betydligt stigit. Visar icke detta tillräckligt sambandet emellan nöden och brottet, och utstakar det icke tydligen den väg, på hvilken en lagstiftare, som vill gå till roten med det onda, borde gå? Den fråga vi här vidröra är en af tidens svåraste frågor; kräfver ock derför en skarpsynt blick in i samhällsförhållandena, men denna blick må vara än så skarp, så skall den dock ej finna målet, derest den ej styres af en sann menniskokärlek. Ty endast denna känsla, ledd af ett upplyst och fördomsfritt förstånd, skall finna hvad som är praktiskt rätt och klokt, emedan det som utgår från menniskokärleken icke är, såsom mången ytlig betraktare påstår, oklokt och o UA dat And. ((A 2